Om en trevlig kväll i norr

Här kommer en (något försenad) uppdatering, ifrån helgens stora lilla tillställning i Luleå. Inomhusfestivalen Minus 30 anordnades i Kulturens Hus för fjärde året i rad, för första gången med alla 1300 biljetter sålda. I någon underlig slags mix mellan en krönika, ett referat och en näve light-recensioner ska jag göra mitt bästa för att summera min kväll i huset.

Och, ja, givetvis skulle kvällen till stor del komma att handla om hans majestät Hellström. Han som lockade i princip samtliga festivalbesökare till Stora Salen klockan kvart i tio, en sal vars övre publikgräns skulle gå vid 1000 personer. Det vill säga, i teorin. Nåja, först spolar vi tillbaka tre timmar.

Kvällens första riktigt intressanta spelning görs av den hittills osignade Luleåbon Gabriel Lidman, en snubbe jag själv inte kände till sedan tidigare, som agerar något slags supportakt till efterföljande Säkert. Gulligt gungvänligt plinkplonk, till en melankoliskt svajande stämma som inte alltför sällan svävar upp i falsettregistret. Mina tankar svävar iväg till en viss Justin Vernon, hmm. Att just Bon Iver är en stor inspirationskälla för Gabriel, får jag dessutom strax därefter bekräftat då han spelar en ytterst njutbar cover på Skinny Love. Skitsnyggt. En kille vi nog inte har hört för sista gången.

På samma scen stiger Annika Norlin upp med sitt band kort därefter, och givetvis bidrar jag till hennes (oväntat) stora publikrespons. ”Tack för att ni är så bra lyssnare, allihopa. Jag som trodde att ni mest var här för att lyssna på Håkan”, utbrister hon en gång. Och visst är det svårt att stå emot charmen som hon utstrålar. Jag har svårt att hålla leendena inne när jag lyssnar till hennes lyrik, den där historieberättar-aktiga framtoningen som kännetecknar just henne. Min personliga favorit Får Jag blir även spelningens finaste, i mina ögon.

Jag hinner kolla in ett par hiphopakter på Restaurangscenen, Populärmusik och Daltone. Även om inga av dessa två egentligen faller mig i smaken, lider jag med dem när jag ser hur pinsamt lite människor de faktiskt lockar till sina spelningar. Springer även förbi de tråkiga midtempo-rockarna April Divine, som lider av precis samma publikbrist på sin spelning i Lilla Salen. Ack, ack.

Tillbaka i Stora Salen, där den lokala artisten Malin Brudell värmer upp inför Håkan. Tyvärr en rätt trist uppvärmning för Håkan-fansen, som (många av dem) inte riktigt verkar mentalt närvarande under denna korta spelning. Men så stegras stämningen. Framme i fotodiket är det hiskeligt trångt. Utsatt tid passeras med fem-tio minuter, men så brakar festen loss. Visst är det inget nytt att kritikerna tävlar om vem som ger honom snyggast komplimanger, och visst är det ingen idé för mig att ens försöka mig på den saken. Kort och gott: Ett briljant flackande mellan dansvänliga popklassiker som Ramlar och Klubbland, och tillbakalutade snyftvållande stycken som Precis som Romeo och senaste singeln Jag vet vilken dy hon varit i. Och vad finns där att kritisera, egentligen?

Givetvis inte lika storslaget och överväldigande som senast jag såg honom, närmare bestämt på Way Out West i somras. För att vara i Norrbotten, dock, var helgens urladdning något alldeles extraordinärt. Nåja, fler kommentarer är väl överflödiga. Ni vet nog vad jag menar, gott folk.

Jag kikar även en stund på heavy metal-gänget Bullet, som doftar 80-tal med sina läderjackor över bara överkroppar. Med Dag Hofer i spetsen, som onekligen påminner om en sju gånger galnare Jack Black. Med stiligt svajig röst i ett ständigt rock’n’roll-skri. Inte riktigt min nisch dock, får jag väl säga.

Slutligen lyssnar jag på Looptroop Rockers, som gör sin första spelning i hemlandet för turnén och vars nya album Proffessional Dreamers släpps nu i dagarna. Ikväll med kläder, skor och backdrop i samma badvaktar-röda nyans, och en hop klassiska stycken i bagaget. Man slänger även in förvånansvärt många sololåtar avPromoe, den skäggige mannen som väl på något sätt får ses som frontfiguren i gruppen. En tung avslutning på en högst trevlig festival, må jag säga.

Minus 30 är en av extremt få festivaler som jag varit på eller ens känner till, där allt faktiskt händer under samma tak. I och med årets succé med biljettförsäljningen, kommer det att satsas ännu hårdare på den här tillställningen framöver. En hittills väldigt ung festival, som nog kommer att växa en del under de kommande åren. Och visst hade man kunnat önska sig fler unika och tilltalande bokningar, men what the heck. Det går bra nu, och bättre blir det. Minus 30 är ändå årets första riktiga festival.

Foto: Erik Stubbfält