”Om sanningen ska fram passar Veronicas sensuella röst mycket bättre på skiva och i en intimare miljö eller på en mindre scen.”

Veronica Maggio, Peace & Love

Betyg: 5/10

Valet stod mellan Patrick Wolf och Veronica Maggio som påbörjade sina spelningar samtidigt. Efter ett iscensatt slantsinglande blev det till slut kronan som vann och förde mig mot den scen som snart skulle äntras av Uppsalas stolthet.

Veronica Maggio är den svenska kvinnliga artist som både kan uppfattas antingen som den mest oskuldsfulla eller som den som subtilt anspelar mest på sin sexualitet. Vilken beskrivning som passar bäst är vanligtvis svårbesvarad. Inte idag. När hon – iklädd en helt svart outfit á la Lykke Li – börjar sjunga vet man inte om man ska klassa henne som sångerska eller stönerska och oaktat hennes alla ljud och höftrörelser så är det överlag ett mediokert och statiskt liveuppträdande vi bjuds på. Trots en bra spellista med de allra bästa låtarna som Sju Sorger, Måndagsbarn, 17 år, Mitt hjärta blöder och det ”oväntade” extranumret Jag kommer så känns det nästan lite för slentrianmässigt för att bli helt tilltalande. Då räcker det tyvärr inte med en lättcharmad publik sjungandes allsång på slutet för att rädda en halvdan spelning. Att då även få bevittna småflickor skrika och stöna sig hesa till sina föräldrars fasan är inte något som känns inspirerande utan snarare obekvämt. Om sanningen ska fram passar Veronicas sensuella röst mycket bättre på skiva och i en intimare miljö eller på en mindre scen. Den är så vacker varför mitt hjärta uppriktigt sagt blöder av att se ett uppträdande där den tyvärr hamnar i skymundan på grund av ett tråkigt framförande. Jag antar väl att jag kräver mer av en ”entertainer” än någon som begär handuppräckning baserad på vilka i publiken som har tatueringar. Nästa gång lovar jag att blunda och skapa mig en egen uppfattning om vad som egentligen försiggår på scenen.

Text: Maksim Milenkovic
Foto: Fredrik Stejmar