Omåttligt tung bas får Berlin att vibrera
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Sbtrkt

Berlin Festival

Betyg: 8/10

Ungefär samtidigt som Paul Kalkbrenner drar igång sin minimalistiska techno som sista akt på Berlin Festivals Main Stage, beger jag mig till motsatta hörnet av det gigantiska flygplatsområde som festivalen arrangeras på. Trots Kalkbrenners storhet i Tyskland (som förmodligen är den största anledningen till att endagarspassen till lördagen är utsålda sedan länge) är jag långt ifrån ensam på min vandring bort mot festivalområdets mest avlägsna hörn. Utrymmet framför scenen där SBTRKT snart ska spela, beläget i en gammal hangar, är belägrat av tusentals människor. Så snart Aaron Jerome och Sampha soundcheckat färdigt och tagit på sig sina tribal-masker börjar en vibrerande bas hamra sig in i bröstet och jag är fast från första stund.

Sampha ger ordet ”sidekick” en annan innebörd. Om man ens kan kalla honom för det. Det är han som sjunger under majoriteten av låtarna, det är han som sköter de sysslor som Jerome inte hinner med och det är han som höjer liveshowen när han springer från sida till sida på scenen och driver på publiken. Bakom sitt trumset är SBTRKT dock svårslagen. Med ett set bestående både av elektroniska och akustiska trummor mixar han tung bas med snabba hihat-slag och triggar olika samples på sin launchpad. Sampha å sin sida loopar sin egen sång och sjunger stämmor med sig själv i Hold On. Den röst han är begåvad med är oerhört vacker, med tydliga R’n’B-influenser och en själfull inlevelse håller han lyssnarna i ett stadigt grepp. Låtarna är uppiffade i sina liveversioner, med fler element mixas de smidigt in i varandra och förlängs. Ett avslutande percussionsolo leder in i Living Like I Do, där vi möts av en tätsydd ljudmatta bestående av elektroniska effekter och SBTRKT:s djupaste basgång. I Something Goes Right går Jerome loss på trummorna som om de vore den sak i världen han avskydde mest. Det svalnar dock lite i mitten av Pharaoes, då kontrasten mellan Samphas levande sång och en samplad Roses Gabor är lite väl stor. Dessutom försvinner brittiskans röst lite i mixen, och att SBTRKT valt att förlänga låten gör det hela en smula avslaget.

Men om Wares röst inte håller som samplad så är Little Dragons desto bättre när en obeskrivligt tung bas får hela publiken att vråla i introt till Wildfire. Även om Drakes vers känns överflödig är det spelningens absolut tyngsta nummer, och när Jerome plockar fram en maskin med olika delar av Yukimi Naganos röst samplad i olika pads och låter kreativiteten flöda höjs det hela ytterligare en nivå. I avslutande Right Thing To Do tar Sampha över Jessie Wares sånguppgift, en betydlig förbättring mot den svaga Pharaoes. Den till en början mullrande, dova basen övergår i regelrätt dunk när Sampha går loss på en koklocka och Jerome slaktar sitt trumset i finalen, som dock avslutas med att återgå till ett lågt tempo och därför inte blir lika slagkraftig som den kunnat bli. Oavsett det levererar SBTRKT en otroligt tung spelning, och det är minst sagt en värdig avslutning på Berlin Festival. Jag ångrar inte en sekund att jag offrade Kalkbrenners spelning till förmån för detta, och att döma av ansiktsuttrycken på de tyskar som går bredvid mig på väg mot utgången gör de inte heller det.

Foto: Kirill Kay