Med en karriär byggd på söndertrasade samplingar och nostalgiskt rosaskimrande syntar är det kanske inte så konstigt att Oneohtrix Point Never omfamnats av internet som en av datormusikens™ allra främsta producenter. Utvecklingskurvan sedan 2010 års Returnal har varit allt annat än linjär, men så har Daniel Lopatin under Oneohtrix Point Never aldrig brytt sig om arbiträra riktlinjer som ”utveckling”. Han har gjort vad han velat, helt orelaterat till vad som kommit tidigare. Ironiskt, eller kanske passande, med tanke på att tid är ett så återkommande begrepp när man diskuterar hans musik.
Även musiken på Garden of Delete existerar i ett slags parallellt Fallout-universum där samtiden är oväsentlig, dåtiden grunden, och framtiden helt avgörande. Lopatin har slängt på så mycket klister att alla kulturella referensmarkörer han tycker om fastnar som hönsfjädrar skjutna ur en fabriksfläkt. I nyligen släppta videon till Sticky Drama ser vi löjligt digital påsvetsad kontrast, dialogprompter från gamla JRPG:n, designfilosofi från 90-talets otaliga barnprogram, och ett lajv som spårat ur redan innan det börjat. Det är alltjämt maximalistiskt och ställer man det bildmaterialet mot en av musikvideorna från förra skivan, exempelvis Boring Angel, blir även skillnaderna i musikalisk intriktning tydligare. Tendensen att obönhörligt skifta från oasliknande, stillsamma elektroniska slingor till motsträviga avgrundsvrål på hundradelar hänger kvar från R Plus Seven, med skillnaden att det nu blivit en grundpelare som Lopatin hela tiden jobbar runt. Det skänker skivan en dramaturgi som påminner om en skräckfilms i det att man liksom på nålar väntar på nästa jump scare. Lopatin appellerar så klart inte bara till mänsklig instinkt utan jobbar allra mest, och bäst, med musikaliska texturer. Med ljud som på ytan känns som att de borde riva sönder trumhinnan men istället nafsar behagligt, i någon slags pink noise-effekt.
De snäva kasten mellan retroinfluerad modernism, uppriktig ironi och industriell avant-garde knyter Garden of Delete (Namnet! Akronymen!) till en distinkt internetestetik som rent teoretiskt borde göra den enkel att hata, men Lopatin bygger all sin musik på ett nästan genialiskt teoriserande som har väldigt lite med hans estetik att göra. Förenklat: en slags Mona Lisa i Nyan Cat-skrud. Med det sagt så är inte estetiken en slumpmässig eftertanke. Varje brott mot god smak förstärker tematiken och är oseparerbar från det musikaliska. Här finns en besatthet av 90-talet som bara kan härröras ur en personligt upplevd barndom under perioden. Notera dagisklottret på omslaget. Notera de samplade barnrösterna.
Samtidigt är GoD den av Lopatins skivor med tydligast EDM-influerat sound. För första gången möter han den nutida elektroniska mainstream-scenen halvvägs, anammar dess troper och dess modus operandi, men bara för att främja sina egna, unika och vitt skilda ändamål. Syntsticket på Ezra och den kvicka basföljden på Sticky Drama är inget du hittar någon annanstans – och det av en mycket god anledning. Ingen annan skulle med gott samvete implementera något liknande. Garden of Delete är en post-post-postmodern maskin som löpt amok; en musikalisk trädgård—kyrkogård—där 1990-talet ligger levande begravet tillsammans med 3090-talet. Daniel Lopatin har bara transkriberat samtalet.