Daniel Lopatin, eller Oneohtrix Point Never som han kallar sig, har alltid jobbat med ljud snarare än musik. På 2011 års Replica vävde han ihop varma synthar med uppdelade, banala samplingar som tillsammans skapade en utomjordisk bitterljuv stämning. På förra årets splitskiva med Rene Hell skapade Lopatin sitt mest abstrakta verk hittills med hjälp av något så konkret som talade meningar. Men när Lopatin började arbeta på R Plus Seven gjorde han det som en musiker – han satte sig ner, tänkte på melodi och struktur, och jobbade sedan därifrån. Resultatet är rent tekniskt och musikaliskt det mest imponerande som släppts under pseudonymen Oneohtrix Point Never.
Från det första spåret står det klart att Daniel Lopatin aldrig har gjort något liknande förut. Boring Angel har så mycket adrenalin och eufori inom sig att ett arenaband bara hade kunnat drömma om att ha den i sitt repertoar. Även fast Boring Angel är långt från att vara en poplåt ter det sig som en i förhållande till resten av albumet, som är en skakig resa genom okända sinneslägen.
Att försöka hitta meningen bakom alla dessa spår är som att lägga ett omöjligt pussel. Daniel Lopatin har dock gett oss en pusselbit. Enligt han själv är Americans en slags sarkastisk hyllning till ljuddesignen i amerikansk science fiction-film. Om man ser till den beskrivningen kan man bara tänka sig vad hans tankegång bakom resten av spåren är. Men Lopatin behöver inte ge oss fler ledtrådar. R Plus Seven eggar fantasin så mycket att alla faktiska förklaringar är oviktiga. Varje lyssning bjuder in till en ny tolkning.
Det mest fascinerande med R Plus Seven är att det skiljer sig så pass markant från resten av Daniel Lopatins diskografi. Samma sak kunde sägas om Replica för två år sedan – Lopatins ljudbild är i ständig förändring. R Plus Seven är rik på texturer, förvirrande och alldeles magisk. Det är dock nästan omöjligt att faktiskt greppa albumet – när jag recenserar det är jag fortfarande inte riktigt säker på vad det är jag hör. Precis när man tror man vet hur en låt går tar den en kraftig högersväng och man blir utslängd på en helt annan musikalisk plats. När sista spåret Chrome Country helt plötsligt blir en orgelballad blir jag berörd – även fast jag inte är helt säker på hur det gick till.
Replica var tänkt att låta som utomjordingar som tolkar vår världs musik. Jag börjar undra om inte R Plus Seven i sin tur är Daniel Lopatins tolkning på utomjordisk musik.