Oneohtrix Point Never
Sónar Stockholm, 27/2 – 2016

Efter ett kort intro där Daniel Lopatin talar till publiken genom en vrålande vocoder påbörjas offensiven. Skärvor av tusentals Angelfire-hemsidor, skitfula custom made-fonter, logotyper för bortglömda internetpersonligheter, online nicknames i vit text på svart bakgrund och tidig 3D-konst på amatörnivå avlöser varandra i absurda kombinationer. Dessa bortglömda estetiska detaljer finner vi inte bara på internetkulturens soptipp, utan också i allas vårat undermedvetna. Oneohtrix Point Never hämtar sina reliker lika mycket från lyssnarens ID som från övergivna serverhallar och pensionerade datorer.

För visst är det något freudianskt med många av bakgrundsprojektionerna, där märkliga benbitar och geometriska former ligger och guppar i grunda vattenpölar framför en grön soffa medan kameran glider rakt genom polygonerna och visar bildens taffliga konstruktion. Det är som en postmodern Dalímålning. Projektionerna speglar träffsäkert musiken, som byggs upp av förkastade byggstenar, skräp från 90-talet och kasserade ljudbanker.

Fokus ikväll ligger med andra ord till hundra procent på Oneohtrix Point Nevers senaste album Garden of Delete. Det är absurt hur Daniel Lopatin återupplivar dessa artefakter vi glömt bort att vi fortfarande minns och får dem att sjunga och dansa för oss. Det är som att alla filer vi någonsin klickat på och dragit till papperskorgen återuppstått för att hemsöka Nobelberget inatt, de talar till publiken genom Lopatins söndertrasade, vocodermanipulerade röst. Animals är en av spelningens höjdpunkter, som med sin förkrossande melankoli låter som en digital spökhistoria skriven av Edgar Allen Poe.

Ett genomgående visuellt tema verkar vara benbitar och skelett, och vid ett tillfälle visas till och med en video när en gammal kista grävs upp vid en gräsplätt i helt vanlig korsning. När de svärtade benbitarna läggs i en plastpåse blir det kusligt tydligt hur vi alla är lika förgängliga som slaggprodukterna vi deletar från våra laptops. Ur ett större perspektiv är hela vår kultur inte mer minnesvärd eller betydelsefull än en snäv subkultur som existerade runt år 2000.

Detta behöver inte tolkas som nihilism. Oneohtrix Point Never uppvärderar snarare det fula och förlöjligade, visar att skräpet kan vara fascinerande och vackert. Ingen kultur är meningslös, det går att hitta skönhet i allt och det är mening nog. Måhända är det en högtravande slutsats att dra, men Oneohtrix Point Never är inte daterad ”vaporwave” eller dylik dagslända till genre: det är stor musik som förtjänar stora slutsatser. När Lopatin ur sitt ambienta ljudlandskap frammanar överdriven elektro som skulle kunna vara producerad på en Linux-dator i ett pojkrum anno 1997 är det förmodligen helt oironiskt.

Som konsert betraktad är showen egentligen inte särskilt uppseendeväckande: två personer står som svarta siluetter mellan två videoskärmar medan musiken dundrar på. Med undantag för viss sång är det omöjligt att avgöra vad som skapas live och vad som är förinspelat. Som en visuell musikupplevelse är spelningen däremot både atmosfärisk, tankeväckande och filosofiskt laddad. Det är väl värt tiden att befinna sig i Oneohtrix Point Nevers värld denna lördagskväll.