Orchestral Manoeuvres in the Dark
Göteborg, 6/2 – 2018

LCD Soundsystems James Murphy beskrev The Smiths, Orchestral Manoeuvres in the Dark, Bronski Beat, et al, som musik du lyssnar på ensam i ditt rum, för så fort någon annan kommer in blir det komiskt hur överdrivet känslostinn den är. Det stämmer kanske allra bäst på OMD med deras svepande syntar och oblyga textleveranser, och det stämmer kanske ännu bättre 2018 än 1980, när pulserande basgångar och heja-rop adderats till mixen.

OMD i sin nuvarande, turnerande form består av Andy McCluskey och Paul Humphreys och med deras estetiska teknikflörtande i bakhuvudet blir det på något sätt passande att Martin Cooper och Stuart Kershaw försvunnit in i Humphreys keyboard. Narrativet om ett avdankat, splittrat band som spelar in enkla cash efter karriären finns så klart närvarande (rent teoretiskt), men den som hört senaste skivan eller, för all del, befinner sig på Pustervik vet att det inte stämmer. ”We were a British super band once”, flikar McCluskey ironiskt men uppgivet in i mellansnacket. Det är en mening som bär på mycket, hur man än tolkar den. USA-hiten If You Leave presenteras med orden ”we went all Hollywood and sold out”, och eftersom, eh, den skrevs för en Hollywood-film får man ge honom rätt.

Dazzle Ships, ett konceptalbum av sin tid lika mycket som ett avantgardistiskt statement och kritikermässig flopp, saknas helt i setlisten. Det är kanske inte så konstigt att det krävdes år och år innan skivan, med titlar som The Romance of The Telescope, ABC Auto-Industry, och Radio Prague (visst smakar det 1983?), äntligen om- och uppvärderades. Att McCluskey och Humphreys efter skivans släpp lade sin framåttänkande sensibilitet åt sidan och plockade fram radiohitsen blev egentligen inte begripligt förrän The Punishment of Luxury släpptes förra året. De hade inte valt fel spår, de hade bara inte prickat formulan – även om släktskapen mellan Dazzle Ships och The Punishment of Luxury fortfarande är tydliga (musique concrète-inslagen)!

Att skivan i liveform gjorde ett sällsynt framträdande på Museum of Liverpool 2015 får liksom tala för sig självt. Att få höra McCluskey ryta ut Telegraph med sina skenbart balsamerade stämband hade förmodligen inte direkt mördat stämningen – men jag förstår mytbyggandet. Hollywood-citatet blir ett tyst men ironiskt förlåt över de bortslösade åren, men det är när man tror att historien är skriven som den kan börja skrivas på riktigt. Allt ligger öppet, inget är stängt. Här är ett band som i allra högsta grad lever, och The Punishment of Luxury är en av många toppar på ekokardiogrammet.

Det bästa OMD gjort (vilket kanske, kanske betyder ”det bästa någon gjort”) är och förblir Architecture & Morality i allmänhet och Joan of Arc (x2!) i synnerhet, så även i livetappning. Applåderna efteråt låter som de 37 år av uppdämd kärlek de förmodligen var (om man överhuvudtaget får kommentera medelåldern för kvällen).

”Are you tired?”, frågar Andy McCluskey över en timme in i spelningen. ”Shit”, blir repliken på publikens svar och sen är inte han heller det. Det visar sig att 80-talet är lika bra även på 2010-talet. One more song-valet faller på Electricity – den första låten bandet skrev – och starten blir passande nog slutet. As we open, so we close, och i tisdags, på ett slutsålt och synkroniserat Pustervik, så var vi alla den där ensamma pojken på rummet. Ingen kom in och skrattade.