Ought
Way Out West, 15/8 – 2015

I Slottsskogen har 90-talets shoegazegiganter Ride fått i uppgift att stänga Way Out West-året, tillsammans med de alltid lika intensiva beslutsprocesserna inför nattens klubbspelningar. Att efter ett par låtar lämna festivalområdet för en säkrad plats på Pustervik blir inte bara ett anti-nostalgiskt ställningstagande, utan visar sig också vara festivalens mest motiverade val. Kanadensiska kvartetten Ought går på Pusterviks lilla scen vid ett-tiden, tillbaka i Skandinavien efter den oförglömliga Roskildespelning som sedan dess ekat kvar i bakhuvudet. Och precis som på Roskilde blir spelningens enda brist den bästa men mest frustrerande av brister: det faktum att den inte är längre.

Tystnaden i rummet bryts av albumöppnaren Pleasant Heart som tydligt avspeglar vad som kommer att utspela sig på scen de närmaste 30 minuterna. Med en typiskt postpunkig nervös energi bygger Ought upp sina låtar så dräpande samspelt att det ser mekaniskt ut, men utan att förlora någon som helst känslomässig nerv. Längst bak sitter trummisen Tim Keen och skrattar sig genom låtarna, medan han ledsagar bandet fram och tillbaka i låtarnas avancerade temposkiftningar och får det att framstå som världens mest naturliga sak. Några meter framför står en annan Tim: sångaren Tim Darcy. Och om Future Islands Samuel T. Herring på senare tid bakbundits i en excentrisk karikatyr av sig själv, känns Darcys David Byrne-förvirrade scenpersonlighet som ett otroligt genuint förkroppsligande av hans nyckfulla låttexter: under Today More Than Any Other Day hakar vi på hans utrop om att ”I am excited to go grocery shopping!”, och i Beautiful Blue Skys maniska refräng rabblar han strofer som ”How’s the family? How’s the church? How’s the job?” medan publiken hinner tappa andan längs vägen.

Under den korta speltiden finns det inte utrymme för långrandiga tal mellan låtarna, men det är ändå inte grejen med Ought – deras absurt extroverta lyrik och scennärvaro ringar in all sorts relevant publikkontakt ändå. När Darcy väl talar till publiken är det för att meddela hur gärna de hade velat spela längre, och vi som ser setlisten på scengolvet kan utläsa en ledsen smiley nedanför sistalåten Gemini. Istället för många låtar får vi därför snabba låtar, där sex minuter kan kapas till fyra tack vare en för bandet perfekt hetsighet. När det handlar om Ought får man uppenbarligen vara tacksam för det man får, och när andra albumet Sun Coming Down givits ut i september kanske vi får glömma att se dem göra en så här intim spelning igen. Förhoppningsvis kommer de åtminstone tillbaka till en rättvisare speltid.