Outkast
Coachella, 11/4 – 2014

På pappret är det här en förpackad dröm, vad mer kan man egentligen begära än ett återförenat Outkast? Altanta-duon som varit inne i en dvala i evigheters tid är tillbaka, och jag önskar att jag kunde säga att det är med besked. Inledningen är förvisso en knock-out där de bjuder på några av hiphopens allra ädlaste kronjuveler; B.O.B, Gasoline, ATLiens och Rosa Parks. Men den sprakande inledningen byts snabbt ut mot ett mer oinspirerat radarpar.

I samma takt som vi gräver oss igenom deras gedigna katalog blir det dock allt mer tydligt att allt inte står rätt till. Det är inte längre personerna som bygger kalaset, det är låtarna som blir tändvätskan. André 3000 är långt från den form man hade kunnat förvänta sig, den glöd som tog dem från undergroundscenen till stora festivalscener är som bortsprungen. Kanske kan man kalla det tur att Big Boi står stabilt och bjuder på giftiga verser oavsett om de heter Shutterbug eller Roses. André 3000 är mer än berg- och dalbana där hans ögon mest tindrar i de självklara ögonblicken.

Den här kvällen är historisk säger Janelle Monaé som gästar de båda herrarna för att framföra Tightrope, en låt hon gjort tillsammans med Big Boi, hon har rätt i allt det där. Just därför förväntar sig alla ett medley av hiphop-klassiker som vi kan prata om 20 år senare. Future kommer som lite extra krydda till kalaset, men resultatet är mer strössel på ett barnkalas. Avslutningen med Killer Mike spolas bort, tiden är slut och inte ens Andrés återfunna leende charmar brallorna av Coachellaledningen som bryter showen efter en grand finale i världsklass. Efterlängtade Ms. Jackson och Hey Ya! dunkar lite liv inte bara i mitt tonårshjärta, hela Coachella reser sig.