Owl Vision
Emmabodafestivalen, 24/7-2013

Under loppet av några timmar drabbades Emmaboda några rejäla avbräck. Youth Lagoon, Sub Focus och Hudson Mohawke ställer in. Tre genremässigt vitt skilda bokningar, men alla visar att Emmaboda fortfarande har kvar den där fantastiska fingertoppskänslan. Att ersätta någon som Hudson Mohawke med så kort varsel är så klart nästintill omöjligt. Owl Vision är på ett sätt då ett rätt självklart val, han har spelat på Emmaboda tidigare (också som ersättare för Uffie 2010) och även om de skiljer sig på många sätt musikaliskt har jag svårt att se hur man skulle hitta något annat.

I och med att det är en ersättningsspelning så övertas scen och speltid. Där Mohawkes hip hop-baserade electro hade fungerat rätt väl i ett skymningsljus på Ängen-scenen så ska Owl Vision ha en intimare scen men framförallt en speltid i kompakt mörker. Hans dödselectro liknar egentligen inget annat just nu (möjligtvis F.O.O.L) och att höra den mörkt pulserade basen i en sådan mjuk inramning skickar lite dubbla signaler. Viss musik kräver vissa förutsättningar helt enkelt, och jag undrar om han inte försöker kompensera för speltiden när det kommer till låtvalet. Många gånger är det inte alls så tungt och skräckinjagande som på skiva, och ibland lämnar mixningen en del i övrigt att önska. När man skapar musik som nästan konstant går i 180 är det lustigt att höra hur många gånger det är en ”fade in fade out”-övergång. Det är möjligt att tanken är att det är då publiken ska få vila benen, men dessa 20 sekunders pauser räcker i så fall inte på långa vägar.

Ojämnheten i setet speglar också publiken väldigt tydligt. Den något svagare inledningen leder till att många som stod och väntade traskar iväg (eller så hade de missat att Hudson ställt in), men efter dryga 20 minuter när mannen på scen blivit varm i kläderna växer antalet åskådare igen. Nu är det inte lika många halvdana övergångar, och låtvalet känns genomtänkt med utrymme för vila mellan de mest intensiva partierna. Inför dessa lämnar också Owl Vision tryggheten bakom sitt bås och ställer sig längst fram på scen i ett försök att egga igång publiken ytterligare. Det är tveksamt om det faktiskt behövs, och än tydligare att det är bakom spakarna man trivs som bäst.

Publiken, som jag under spelningen försökt placera i någon form av fack. Emmaboda som festival lockar popare, die-hard psytrancefans, söderhipsters, sköna snubbar och hårdrockare. Jag ser alla dessa typer dansa tillsammans under spelningens gång, men det känns aldrig som att det är så ett riktigt Owl Vision-fan ser ut. Jag har nästan gett upp hoppet om att hitta någon som passar in perfekt när, mitt under massiva Deathstar (som är spelningens i särklass bästa ögonblick), en man med mörka shorts och gasmask dansar förbi mig. Det råder inga tvivel om hur man bör klä sig för en spelning som denna.

Foto: Magnus Olsson