Bildreportage

Pitchfork Paris – festivalernas franska finsmakare

Publicerad: 3 december 2018 av Maja Björsne

I november var vi, precis som förra året, på Pitchforks festivalsatsning i Paris. Festivalen, föga påhittigt döpt till Pitchfork Paris, har funnits sedan 2011 och är systerfestival till Pitchfork Chicago, i, ni gissar rätt, Chicago. Vi har tidigare listat det bästa och sämsta med årets upplaga och således återstår bara ett bildreportage och en mer eller mindre korrekt återgivelse av vad festivalen i sin helhet innebär. Båda finner ni nedan.

Text: Maja Björsne och Freja Wehrling

  • Torsdagen den första november klockan 17 öppnar dörrarna till Grande Halle de la Villette, det gamla slakthus i 19:e arrondissementet i vilket Pitchfork Paris huserar. Tidigare under veckan har Pitchfork Avant-Garde gått av stapeln, där mindre etablerade artister har fått inta olika klubblokaler runt om i Paris. Från och med torsdagen har antalet spellokaler dock reducerats till två: tidigare nämnda Grande Halle de la Villette och närliggande Trabendo, där festivalens två efterfester (torsdag och fredag) arrangeras. Att arrangera festival mitt i mörkaste höst är att sparka in en öppen dörr: Pitchfork Paris äger rum när det är som mest behövligt och besökarna har goda förutsättningar att bota både festivalabstinens och höstdepression.

  • De serverar… ”bara vin”. Skämt! Däremot är vinutbudet verkligt imponerande, som sig bör på fransk festival. De båda scenerna utgör centrum för en stor del av festivalområdet och därför går det utmärkt att strosa runt i lokalen utan att för den skull känna sig helt avskuren från vad som pågår på scen. Och visst vill man strosa – Grande Halle de la Villette erbjuder samma slags mysfaktor som Emmaboda. Båda festivalerna har gulliga små skyltar här och var som för tankarna till hemmafixarprogram på tv, men medan Emmaboda satsar på neon och psykedelia använder sig Pitchfork av Urban Outfitters-typsnitt som matchar den stilmedvetna publiken.

  • Musiken och bokningarna känns genomtänkta även om det är sisådär med könsfördelningen bland artisterna i år (för bredare analys kring detta hänvisar vi till tidigare nämnda hiss- och dissartikel). Det är både intressanta och klassiska akter som står på scenerna: allt från headliners som Bon Iver och Blood Orange, till de lite mer up and coming (Snail Mail, Tirzah). Medan dagarna i Grand Halle de la Villette till större delen representeras av indie och pop, erbjuder kvällarna på Trabendo betydligt mer dansant musik. Under torsdagen är Yves Tumor en höjdpunkt med sina stundvis olycksbådande, men ständigt, glittrande toner. Det nya släppet Safe In The Hands of Love blir nästan rock när det framförs på Trabendo och av publikens entusiasm att döma är det bara till albumets fördel. Även Honey Dijon bjuder under fredagens After Party på glänsande New York-beats och är därmed en välbehövlig källa till både ljus och värme i Parisnatten.

  • Den som går runt på festivalområdet och har livskris (lätt hänt bland den parisiska eliten) behöver inte misströsta: det finns hjälp att tillgå. Är man sugen på ett nautiskt motiv på underarmen är detta fullt möjligt, med blodsutgjutelse och riktigt bläck – ett härligt ombyte från GAFFAs gnuggisar. En kanske ännu bättre tjänst som erbjuds är massagen. Vi testar den aldrig (för vår del räcker John Maus känslomässiga knådningar för hela festivalen), men det gör säkerligen de jetsetters som behöver väcka kroppen efter att ha dansat techno nätterna långa och traskat runt i Paris all övrig tid.

  • Pitchfork Paris lyckas med att fånga essensen av sin publik utan att ge efter till sponsorer i mängder, något som tycks vara allt svårare för flertalet andra musikfester. Förvisso finns det sponsrade aktiviteter och tillhåll på Pitchfork Paris, men de går att räkna på ena handen, och många av aktiviteterna som erbjuds är snarare sådant som kommer mindre företag och lokala hantverkare till gagn. Till exempel finns det en liten marknad där det går att handla vintage, vykort och prylar från Paris kanske (nu gissar vi bara) hetaste designers – och det är precis sådana val som gör att Pitchfork Paris känns rustik och faktiskt genuin. Trots att det är en av världens största musikpublikationer som håller i festivalen vaggas man in i en falsk trygghet: vi är inte alls slavar under kapitalismen, det är musiken som är det viktiga, det är för känslorna vi är här. Det är åtminstone precis så det känns under de tre dagar som vi fryser bort allt underhudsfett i Grande Halle de la Villette. Akterna som spelar bokas för att de passar in i konceptet och för att den redan påtänkta publiken vill ha dem där – inte för att man ska lyckas locka till sig ytterligare några biljettköpare med ett dragplåster. Även om det finns gott om sådana också.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 19 [filter] => raw ) )