På musikresa i ett novemberblåsigt London

Det tar en och en halv timme till London om man får en hetsig flygpilot och det kostar ytterst litet om man lyckas kombinera turlig tajming med att beställa i tid. Att åka till London för att uppleva musik i någon form har sedan länge varit en möjlighet lika rimlig som att ta tåget från kust till kust här hemma i Sverige. Och det märks inte minst på klientelet man möter på många av de mer upphaussade konserterna i staden. Vi åker till London för att se Godspeed You! Black Emperor. Redan i kön in till The Forum uppmärksammar ett par ropande svenskar våra Festivalrykten-tygkassar. Landsgränser är i samma höga grad inte ett ekonomiskt och tidsmässigt hinder längre. Därför är det kittlande att London ligger så nära vår västkust. Det är ju nämligen en av världens mest sprudlande musikstäder.

Godspeed You! Black Emperor gör under november månad sin andra Europaturné sedan kollektivets återkomst. Och återigen tvingas vi skandinaver åka till städer som London och Berlin för att ha möjlighet att uppleva miraklet. Tur då att man kan göra det mer än en gång. 2010 gav de tre konserter på Troxy i London, den 4 och 5 november 2012 befinner sig Montrealbandet åter i Camden men denna gång på The Forum. Stället påminner om Göteborgslokalen Storan med sin storskaliga rymd och innehåller förutom parketten en enorm balkong med sittplatser som ger känslan av att vi snarare inväntar en klassisk orkester än ett furiöst spelande rockband.

Faktum är att det ju inte är alltför långt ifrån sanningen. Under de två dagarna utgår GY!BE från en kärna bestående av inledningsmullret Hope Drone, det rusande tåget Mladic och den nya, ännu osläppta 44-minuterslåten Behemoth. Första dagen adderas låtarna Gathering Storm och The Sad Mafioso, andra kvällen genomsyras av Slow Riot For New Zero Kanada-tema i form av Moya och Blaise Bailey Finnegan III. Fyra av Godspeed You! Black Emperors absoluta mästerverk.

http://youtu.be/lmmTkADm89k

Efrim Menucks noise-orkester är förmodligen mitt absoluta favoritband men det finns saker att hämta i hur de genomför sina konserter även för de mindre frälsta. Framför noggrant utvalda och regisserade filmstycken, där bandet spikar upp känslostämningar, zoomar in makthungriga människor och gräver fram flera av de kaosartade pusselbitar världen består av – som om musiken inte redan talade tillräckligt – står och sitter ett antal personer och spelar de enklaste av komp tills de ramlar ihop av sin egen tyngd.

Upprepa ett ord snabbt många gånger och plötsligt märker du hur din mun formar någonting annat. Det är så Godspeed You! Black Emperor med sina instrument skapar musik.

Få band i världen skulle ägna nästan halva entrépengen till att spela en osläppt låt som Behemoth inför sina fans och ännu färre skulle få ett sådant bifall när låten till slut tystnar för sista gången. Men Behemoth är också den enda antydan till svaghet under dessa fyra timmar. Som helhet betraktad är den intressant med bland annat ett flera minuter långt stråk- och gitarrcrescendo i slutet men är, även för att vara GY!BE, alltför långdragen sett till den första halvtimmes monotona byggande. Det fungerar, men bleknar i jämförelse med så många andra stunder.

Som när ordet Hope flimrar upp på skärmen och ljusa stråkar börjar skära igenom det inledande, avgrundsdjupa dronestycket. Läsa mellan raderna, eller mellan kompakta gitarrslingor, har sällan varit enklare. Eller som när de båda kvällarna låter den glida in i Mladics bindgalna trummor som skulle passa som upptrappning för ett fältslag i en Sagan om Ringen-historia. Eller som när East Hastings energiska struktur går ner i viloläge halvvägs in och bandet börjar nynna gitarrmelodin acapella inför ett fullsatt men knäpptyst HMV Forum. Eller som när de till skillnad från konserten för två år sedan låter röstsamplen – som fångar ett helt lands tillstånd i en enda människas resonerande galenskap – i Blaise Bailey Finnegan III eka så högt mellan väggarna att det går att urskilja varje liten betoning.

När Godspeed You! Black Emperor spelar i London regnar det. Jag skulle inte bli jätteförvånad om de är som en turnerande motsvarighet till Borås och likt figurer i serier förföljs av regntunga moln. De är liksom gråskala kollektiviserad.

http://youtu.be/L16jEo3OEUs

Därför känner vi två dagar in i resan att det kan vara resonligt att jämna ut den atmosfäriska vågen något. Samma kväll som GY!BE genomför sin andra konsert spelar Londonbaserade post-dubstep-duon Stubborn Heart innan på Rough Trade i Brick Lane. Vi hinner precis dit för att se två unga killar som gömmer sig bakom ett bandnamn döpt efter en klassisk northern soul-låt stå bland vinylställ framför en publik på kanske 50. Stubborn Heart blandar brittisk garage och 90-talstechno med housepianon och en kärlekskrank Jamie Woon till soulröst. Det är inte alls tokigt men balanserar på gränsen till cheesy och stiger över den ett par gånger. Stubborn Heart blir den intelligenta dubstepens svar på synthpopens Hurts.

Om Rough Trade är Londons kändaste skivbutik är shoppingnästet Oxford Street den mest omtalade gatan. Men vill man fly hetsen och upptäcka andra fysiska musikskatter i staden är det bara att traska in på en av de närmsta sidogatorna. På Berwick Street ligger Sister Ray Records, döpt efter The Velvet Undergrounds låt från klassiska White Light/White Heat. Här finns det mesta du kan tänka dig i vinylformat, från frijazz och avantgardisk rock till 90-talsshoegazetravar och förstås spretig indierock i massor.

Men det är trångt avlånga Reckless Records precis bredvid som verkligen imponerar. Tycker man om elektronisk musik finns här så mycket intressant att grotta sig ned i att det är svårt att helt inse. Från Detroit-techno via Chicago-house till obskyra sjutummare av dubsteplåtar man inte visste existerade. Och en hel del skatter inom rock- och popsfären. Omöjligt att inte köpa något.

Att åka till London för att se ett specifikt band kan lätt bli dyrare än den ursprungliga planen om man råkar börja snoka i vad som händer runtomkring det datumet. Eftersom det finns så oöverskådligt många spelställen och därmed också dagliga konsertalternativ blir det mest mastigt att börja droppa namn men ett av de mer kända mindre ställena är baren The Lexington och ja, vi hamnar även där till slut. Lokalen har en amerikansk känsla sig med rummet på undervåningen som mötesplats vilken lätt kan lura en, men den lilla övervåningen har hyst många av Storbritanniens alternativa pop- och rockband innan de på allvar slagit igenom.

Det amerikanska paret bakom Secretly Canadian-akten Exitmusic framför sin hyllade musik från debutfullängdaren Passage den här kvällen. På scen är de tre och har som ett av få band inom scenen fattat att allt annat än elektroniska trummor till drömpop är total hädelse och i 99 fall av 100 leder till haveri. Skönt. Vokalisten Aleksa Palladino – även känd från Martin Scorseses tv-serie Boardwalk Empire – sätter till det faktiskt varenda en av de hisnande toner hon briljerar med på skiva och tillsammans med en behagligt malande gitarr lägger Exitmusic ut alla behövliga delar för en fantastisk spelning. Men de gör sig bättre på egen hand än tillsammans. Palladinos röst klättrar förbi de flesta gränser men låter gjord för en annan typ av värld än den hennes kamrater presenterar. Hiten The Modern Age tappar fart och finast blir istället sistalåten Sparks of Light, där maken Devon Church trippar runt Palladino med sina ljud och försiktigt bara hetsar hennes stämband till ännu högre höjder. För en sekund verkar Zola Jesus befinna sig på The Lexington.

Linan mellan resans första och sista spelning är inte alltför löst spänd. Exitmusic har flera gånger räknat upp Godspeed You! Black Emperor tillsammans med en rad andra exemplariska namn som influenser i deras musikskapande och det märks i deras suggestiva uppenbarelse på The Lexington. De har ännu inte lyckats tämja all den enorma potential de sitter på men de visar stundvis under sin tredje Londonspelning i år att de är på god väg. Exitmusic är definitivt ett band att hålla under fortsatt uppsikt inför framtiden.

Sista dagen ägnas åt att titta på dinosaurieskelett på museum. Även om man ibland kan stirra sig enögd på konsertprogram och skivbutiksadresser rymmer faktiskt London en del annat också. För att inte bli helt dum i huvudet kan det vara bra att ha i åtanke.