Kusinerna Reese Donohue och Christopher Prudhomme har klistrat ihop albumet Forever över mail, trots att båda bor i San Francisco. Det är egentligen inget chockerande i sig, möjligen bara ytterligare ett bevis att vi faktiskt lever på internet. Om man nu ändå ska pröva sig på ett försvarstal så skapades albumet delvis i Louisiana, innan de båda popnördarna slog sig ned i San Francisco på allvar. Till en början skickades loopar och ljudfiler, vilka har lagts ihop likt ett gigantiskt pussel. Musikaliskt blir det aldrig någon osammanhängande röra även om beskrivningen möjligen kan te sig så. Texterna som tematiskt berör osäkerhet, livet kring 20-sträcket och känslan av att förlora har kommit i efterhand. När de själva pratar om processen poängterar de ensamheten som ett viktigt element för sina kreativa flöden.
Men man känner sig aldrig ensam i deras universum, snarare tvärtom. De där ljudfilerna har lagt grunden för det 60-tal som de valt att bejaka på albumet Forever, utan några större förankringar i stadens musikaliska ådra. Det finns ett soldränkt skimmer över den psych-pop de här herrarna skapar, men det må också vara det enda som binder dem till Kalifornien. Den experimentella popen går hand i hand med band som Tame Impala, Primal Scream och The Beatles. Hypnotic är som en naturlig mix av Liverpool-pop och Bobby Gillespie medan briljanta Spinning Signs flåsar Tame Impala i nacken.
Det finns ett härligt tugg i gitarrerna, hallucinerade känslor och eskapism som betyder mer än komplexitet. För även om de kan ha skapat en modern Lucy in the Sky with Diamonds är det här ett lättsmält album som tar oss till 60-talets psykedeliska världsbild på bara tre sekunder.