Vi gillar när musik känns upprorisk. De allra flesta av oss kommer aldrig att följa drömmen om att skita i exakt allt, så därför gillar vi när känslorna får utlopp på annat sätt. På sistone har det emellertid känts som att man i alltför stor utsträckning likställt resningarna med att, för att uttrycka det plumpt, vara konstig. Det ska hända saker utanför konventionella ramar. Det ska vara ett hopkok av olika poststilar – allra helst ska det vara precis på gränsen till begriplig. Vi som fattar och de som inte gör det. Frågan är följaktligen: blir resultatet så upproriskt egentligen, eller handlar alltsammans mest om gammal, hederlig längtan efter att få vara exklusiv?
Pale Honey är Nelly Daltrey och Tuva Lodmark från Göteborg som med uppföljaren till sitt självbetitlade album från 2015 lyckas med otidsenligheten att fucka allt med helt normala medel. Kanske är det just tack vare korsningen mellan mod och trygghet de blivit så hyllade av såväl kritiker som publik sedan debut-EP:n Fiction. Det är varken direkt experimenterande eller ens en häftig symbios av olika genrer – det är, som de själva uttrycker det, ”minimalistisk rock”. Vill man vara en metaförespråkande idiot kanske det i sig är rätt unikt nuförtiden, men vi ska inte nästla in oss för mycket.
Det är svårt att använda ordet cool på ett oironiskt sätt men ordet är perfekt, framför allt med tanke på att albumets styrka ligger i basic-business-renässansen, för känslan som förmedlas av Lodmarks Nina Perssonska röst. De gör i stunder något som liknar The xx – introt till The Heaviest of Storms för omedelbart tankarna till den brittiska gruppen – men lyckas snabbt, i allra högsta grad, sätta sin egen prägel på soundet. Ett sound som i synnerhet präglas av de överraskningar som på ett enkelt men avgörande sätt vävs in i eller utgör hela låtar. Den karaktäristiska egenskapen ges till känna, bland annat, då symbiosen av Lodmarks nakna insats till den stundtals drömska bakgrunden i 777 och Sweep följs upp av fucka-allt-peaken Golden.
Utöver den skarpa hybriden av konsekvens och överraskning, håller Pale Honey kontakten med sin publik genom texter som dels är smärtsamt personliga, dels omfamnar ett allmängiltigt mörker. Get These Things Out of My Head, låten som överträffar sig själv i intensitet, handlar om de tvångstankar som Lodmark lidit av under en längre tid (”All this time it takes to make sense / All this time and still I’m not sane / All this talk and no I won’t change / I just can’t, I just can’t get these things out of my head”). Vi får historien om henne men också om oss själva, intensiteten i självdestruktiviteten hand i hand med musiken.
Förtroendet publiken har för succéduon ligger delvis i den höga medelnivån. Majoriteten av låtarna är tillräckligt starka för att bära sig själva även om låtarnas detaljrikedom synliggörs som mest i sitt sammanhang, men i absoluta framkant ligger inte helt oväntat P3-favoriten Real Thing (”You’re the real thing / Come get over / Come on closer”). Det är så enkelt och så on point – sexigt i sin minimalistiska prakt.
Pale Honey går utanför ramarna i en bemärkelse: de är inte, och verkar heller inte ha ambitionen, att vara exklusiva. De är tillgängliga, tillmötesgående, nästan snälla och på samma gång något som rätt och slätt får oss att känna att det ÄR möjligt (OCD-låten till trots) att skita i exakt allt.