Intervju
Pale Honey: ”Vi är bara ett litet skitigt rockband från Hisingen”
Publicerad: 1 juli 2018 av
Moa Björkman
Att vattenstämpla ett sound är en bragd som få band klarar av, men skulle någonting kallas Pale Honeyiskt (Pale Honey-esque?) förstår vi vad det innebär. Adjektivet är synonymt med rena melodislingor, kompromisslöshet och en stor dos jävlar anamma. I power duo-uppsättning à The White Stripes, med Tuva Lodmark på sång och gitarr och Nelly Daltrey på trummor, har de frälst scener både i Sverige och Europa de senaste åren. Duon har hyllats för att, i positiv bemärkelse, återuppfinna hjulet och kanske är just modet att förlita sig på förmåga, utan att krysta fram något revolutionerande, deras starkaste kort.
Det var märkligt nog efter en mattelärares uppmaning de halkade in på musikspåret i högstadieåldern. Tur var väl det – det ledde fram till både den självbetitlade debuten 2015 och förra årets Devotion – båda kraftpaket som är långt ifrån sönderströsslade. Tillsammans med producenten Anders Lagerfors, som nästan alltid också är med på scen, hänför bandet med sin respekt för enkelheten. Det är rakt, hårt och orubbligt och bekräftar att rock fortfarande är coolt. Inte minst med Pale Honey i framkanten.
Är man på Roskilde från början av veckan kan man se Göteborgsbandet på måndagen, precis när festivalkvällen börjar bli till natt. Duon som själva beskriver sig som anonyma och folkskygga gör en efterlängtad Roskildedebut. Deras minimalistrock har på kort tid kastat sig in i hela Indiesveriges hjärtan, inte minst med förra årets Devotion som nu följs upp av en festivalturné. Lägg därtill att de prisades med utmärkelsen Årets Kompositör på Manifestgalan. Det måste kännas bra att vara Pale Honey just nu.
– Vårt pris från Manifestgalan hänger fint i replokalen, och det känns så underbart att ha fått uppmärksamhet för det vi gör. Det gör så att vi vill fortsätta dela med oss av våra små skapelser ännu mer, säger Pale Honey.
Debutplattan var en lång process med låtar som fått växa fram under flera år. Over Your Head, Fiction och Tease tillhör deras allra första låtar som fick mogna tills de plötsligt stod i en studio och sa: “Nu gör vi det här och ser vad som händer. Nu spelar vi in.”.
På Devotion har de fortsatt sitt arbete med första albumets producent, Anders Lagerfors. Innan har han stått för produktion och inspelning, men har nu axlat en större roll och är både med och skriver och på scenen. Arbetsprocessen har varit snabbare, stundtals har det varit jobbigt eftersom det inneburit mindre tid att känna in låtar och prova saker.
– Vi slänger ur oss allt möjligt. Sen ser vi vad vi blir inspirerade av och vill fortsätta utforska. Även i studion fortsätter det arbetet, men i slutändan så är det ju Tuva som sjunger, Nelly som får spela trummor och Anders som får briljera vid mixerbordet.
Hur speglas det nya sättet att arbeta i det senaste albumet?
– Det blev en mer mogen skiva, vilket har mycket att göra med faktumet att vi nästintill var barn när vi började på låtarna till första skivan. Vissa låtar skrev vi när vi precis plockat upp våra instrument. Nu kunde vi bryta ner låtarna tills allting kändes ”SATAN VAD BRA”. Vi ville verkligen jobba med albumet tills vi var helt nöjda. Inget annat skulle duga.
-
Likt en kock som handplockar sina råvaror har Pale Honey lyckats göra något fantastiskt och dimensionsrikt med ganska få medel. Det faktum att de är en duo hörs exempelvis inte vare sig på skiva eller i livesammanhang. Hemligheten ligger i deras samarbete, förmågan att förr eller senare ta fram det bästa ur varandra. Samtidigt har bandet svårt att pinpointa vad som exakt som gör samarbetet unikt vad det är som gör det bra.
– Vi har bara skrivit musik med varandra eller för oss själva, så vi vet inte hur det går till när andra skriver musik ihop, eller hur det skulle vara att skriva musik med någon annan. Men kanske har det något att göra med att vi alla tre är ganska kritiska när det kommer till musik och att vi i det mesta har samma smak.
Just samarbetet har visat sig vara en nyckelroll som grundar sig i en långvarig vänskap. Tuva och Nelly har exempelvis spelat ihop sedan de var 13 år, vilket också förklarar deras konstnärliga symbios.
– Vad vi har förstått så har vi det nog gudomligt bra jämfört med andra. Samtidigt är vi känsliga, försiktiga personligheter med mer bredd än vad vi delar med oss av. Till mycket vi skapar ställer vi oss frågan: “Det är bra, men är det Pale Honey?”.
Det är konst att vid ett så tidigt stadie redan hittat sitt egna DNA. Med två album och en EP in i ryggen kan Pale Honey stoltsera med ett karaktäristiskt sound, vilket de förklarar med att projektet vilar på en outsagd idé.
– För vissa låtar kommer soundet och produktionen direkt som en del av låtskrivandet, och då kan vi ganska tidigt känna, “YEAH, det här är Pale Honey”, och rida på den vågen. Ibland kan vi skriva saker som inte alls känns likadant, och då är just den där röda tråden något vi kan försöka jobba fram.
Det låter ovanligt friktionsfritt?
– Det funkar ju inte alltid dock, och då får vi lägga de låtarna åt sidan. Men det är väldigt roligt att själva känna att vi har ett tydligt sound, vad det nu än skulle vara. Ett exempel är covern vi gjorde av ABBAs Lay All Your Love on Me. Det var sjukt intressant och givande att plocka upp en befintlig låt, skala bort allting i låten förutom ackord och melodi och sedan bygga upp det på nytt. Där var det inte alls mycket tanke när vi jobbade, vi bara körde på och kände att det var rätt.
-
Bortom det hårda soundet finns också ett djup som fått betydligt mer plats på senaste Devotion. Låtarna kan vara rätt hårda, medan texterna ofta är mer utlämnande. Som exempelvis Get These Things Out of My Head som handlar om tvångssyndrom. Det finns en tydlig bild att förmedla någonting – från ljud till melodier och text.
– Det kanske inte är så många som tänker på att vissa texter är mer eller mindre personliga för oss, men det är ju väldigt vackert att en text kan resonera så starkt hos både oss själva och andra.
På Devotion har de exempelvis tagit stora steg, både som artister och låtskrivare. De förklarar att de ville ha en större bredd, som är mer än bara ”du & jag”.
– Den handlar om oss, om mig, om dig, om förr, om framtiden. Det är väldigt utlämnande, och då ska man vara beredd på att få kommentarer. Om allt. För oss kanske det inte handlar om att skapa en debatt just nu, utan att få ur sig det man tänkt eller känt och bara låta det finnas där.
Pale Honey har redan hunnit turnera i Europa, både i egen regi och som förband. I sommar väntar också en ny milstolpe, ett efterlängtat besök på Roskilde. Ingen av bandmedlemmarna har själva varit där, vilket de säger förstärker den mytologiska känslan kring festivalen.
– Det känns som att vad som helst kan hända. Det är ett par festivaler som vi drömt om sedan länge, och i sommar prickar vi faktiskt in allihop. Känns helt otroligt och ganska overkligt. Vi är ju bara ett litet skitigt rockband från Hisingen!
Ni spelar på Rising Stage, det vill säga under de tidiga dagarna inpå festivalen. Hänger ni kvar efter och har ni några egna favoriter från lineupen?
– Vi har fortfarande inte bestämt oss för hur vi gör. Anders skulle egentligen iväg på semester innan Peace & Love hörde av sig för bokning. Så nu behöver vi snacka ihop oss om hur mycket tältande vi kan klara av. Men Gorillaz hade vi gärna sett, Chelsea Wolfe, Interpol och Nick Cave. Tyvärr spelar ju alla efter att vi måste åka. Det kanske är dags att vi börjar lyssna på ny musik?
Ja, vad lyssnar ni på?
– I våra hörlurar snurrar allt möjligt – Mini Mansions, Pink Floyd, Roffe Ruff och Queens of the Stone Age. I bilen lyssnar vi alltid på Truckdriving Song med Galenskaparna & After Shave. Det är en klassiker, särskilt när Tuva kör. Då har hon en hand på ratten, en snus under läppen och kallt kaffe att avnjuta på vägarna.
I en intervju i SvD för tre år sedan uttrycktes en vilja att ta över världen, nu är ni på god väg dit – vad är nästa steg?
– Det var en klassiskt ledande fråga så vi kunde ju inte säga annat än ja. För bandet väntar en festivalsommar och som vanligt skriver vi löpande musik och delar med oss av idéer till varandra. Drömmen är att tåga in 2019 med jävligt bra låtar och dra på turné. Vi ska också lägga till färska bär på ridern för bär är ju fantastiskt gott. Får man färska bär vet man att man har avancerat. Det är respekt.