Pale Honey
Where’s the Music?, 12/2 – 2016

Det finns någonting heligt med avskalad och renrasig rock. Att inte vara djupt investerad i subgenrer och diverse komplikationer för att göra ens material fylligare. Death From Above 1979 och The White Stripes är just därför helgon inom denna ädla konst, där bandens fokus enbart ligger på att skapa en så perfekt låtstruktur som möjligt tillsammans med ett dödligt riff. För varför skulle basgången i Romantic Rights behöva ett lager av gitarr när den är perfekt som den är – eller varför skulle Seven Nation Army vara bättre med en tillhörande basgång? Exakt detta förhållningssätt har Göteborgsduon Pale Honey anammat, på gott och ont.

Inledningsvis upplevs duon som oerhört kaxig – från den sekund de kliver på scen drar de igång en ännu osläppt och smått adrenalinpumpad låt utan så mycket som en andningspaus mellan. Bandet visar upp en mer unison låtuppbyggnad än det tidigare gitarrdominerade modet under den självbetitlade debuten och bildar då en snygg kontrast till Over Your Head och den stämningsfulla Bandolier. Tillsammans med båda spåren och den normalt sett explosiva Tease känns bandet alldeles för avskalat energimässigt – potentialen och viljan att ryta till ligger och osar i bakgrunden, men blir aldrig förlöst. Ungefär som att lyssna på studioversionen av skivan i ett par 50-kronorshörlurar från Clas Ohlson.

Någonting som inte finns i bakgrunden utan gör sig konstant medvetet är känslan av deras målmedvetna och tuffa attityd. När bandets helhetsbild känns bristande blir deras totala coolhetsfaktor ofta räddaren i nöden – den typen av band som inte ens behöver rocka ett par snygga solglasögon för att bevisa hur kaxiga de är. Om det inte framgår under Lonesome så borde insikten infinna sig vid Hung Me Up to Dry, som lika gärna kunnat vara ett singelspår från Nirvanas In Utero. Ett spår som i sig självt lyckas uttrycka ”sätt upp en affisch av oss på din vägg och dyrka oss”.

Tillsammans bildar dessa faktorer en oerhört jämn sensation – Pale Honey är ingen monsterorkan som blåser en ur vädret, men som aldrig heller blir en besvikelse. En duo som är så idolkompatibla och förebildsvänliga för aspirerande musiker förlorar absolut ingenting på att lägga in en högre växel – som det kommande materialet ändå gav en glimt av – men för tillfället känns det som att Pale Honey mest sitter och fingrar på avtryckaren till en rockexplosion de är kapabla till.