Lilla scenen

Pale Waves
Popaganda, 1/9 – 2018

Publicerad: 2 september 2018 av Jonathan Bonn

5

Det är en gles skara på drygt 30 personer som har parkerat sig framför lilla scenen när Manchesterbandet Pale Waves ska dra igång sin första svenska festivalspelning. När Linnéa Henriksson avslutat sin spelning på stora scenen några hundra meter bort strömmar det sakta men säkert till folk, men det blir aldrig till något i närheten av ett publikhav. På pappret verkar det som att Pale Waves borde kunna mana fram en större publik än så – bandet spelar lättsmält, 80-talsinspirerad indiepop som bär många likheter med deras skivbolagskollegor The 1975. En annan tydlig referenspunkt är The Cure – frontkvinnan Heather Baron-Gracie jobbar hårt på sin Robert Smith-liknande image, och tydliga blinkningar till gothpoplegendarerna hörs genomgående i bandets musik.

Television Romance kickar igång spelningen – ett klokt val för att charma en ganska ointresserad publik, eftersom en av bandets starkaste refränger går att finna i just den låten. Pale Waves debutalbum My Mind Makes Noises släpps om drygt två veckor, men under det senaste året bandet har spottat ur sig låtar som att deras liv hängde på det. Bara de hittills släppta låtarna hade räckt gott och väl för att paketera som ett album, men tidigare i år sållade bandet ut sitt svagaste material och släppte det på EP:n All the Things I Never Said. Det är en otroligt blek samling trötta poplåtar, och tyvärr består spelningen till stor del av just dessa. The Tide, My Obsession och New Year’s Eve är nästan omöjliga att skilja åt från varandra – en grå välling i formen av musik.

Bandets tydligaste The Cure-flört Kiss och den relativt nysläppta singeln Eighteen räddar upp stämningen lite, mycket tack vare att de är så starka melodiskt sett. Den sistnämnda är utan tvekan en av bandets bästa låtar, och ett bevis på vad Pale Waves kan åstadkomma när de är i toppform. Senaste singeln Black visar också bandet från sin allra bästa sida, och hade varit en perfekt stämningshöjare, men tyvärr utelämnar de den från dagens setlist. There’s a Honey, bandets debutsingel och största hit, får avsluta spelningen. För första gången under de dryga 45 minuterna verkar publiken faktiskt engagerad, men ingen verkar dock vara särskilt ledsen över att spelningen tar slut. Pale Waves har utan tvekan något i sig, men det behövs att de slipar till sitt sound och hittar en egen väg att vandra innan man kan börja förvänta sig några stordåd av dem. Tills dess är intrycket ett ganska svalt sådant – en blek våg om man så vill.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2868 [name] => Pale Waves [slug] => pale-waves [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2869 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 172 [filter] => raw ) )