Gloria

Palm
Roskilde, 8/7 – 2018

Publicerad: 9 juli 2018 av Rikard Berg

6

Den ny-psykedeliska musik som Palm sysslar med är inte lika het år 2018 som den var år 2008. På den tiden var band som Animal Collective och Deerhunter på allas läppar, föregångna av The Flaming Lips och många andra som velat uppdatera de 60-talsideal som länge härskat över genren. Palm skulle kunna bli ett lika ikoniskt namn i sammanhanget, men de har en redig uppförsbacke att jobba mot.

I vintras släpptes albumet Rock Island, som blivit deras mest uppmärksammade, men ändå gått de flesta obemärkt förbi. Under sitt Roskildebesök har de faktiskt nästan ingen publik alls. De spelar på Gloria, som är festivalens minsta scen inackorderad i ett ladhus. Krockmässigt har amerikanerna ett mardrömsläge – de spelar samtidigt som Gorillaz och Blonde Redhead och börjar innan Mogwai blivit klara. Det tar inte ens slut där – till och med de besökare som aktivt söker upp små upcomingakter bland indienamnen ställs inför ett huvudbry när de tvingas välja mellan Palm och den egentligen lika spännande postpunkduon Sacred Paws. Inte blir det bättre av att det ligger en lätt lukt av gödsel och halm och dröjer inne på ladugården som är Gloria. Med allt detta i vetskap är det inte så konstigt att det bara samlats några tiotal tappra i publiken, men det är förödande synd.

Palm är märkbart besvärade av den dåliga uppslutningen och ser i sina värsta stunder ut att mest vilja få allt överstökat. I sina bästa stunder spelar det dock inte någon större roll, eftersom bandet är helt uppslukat i den svåra konsten att spela sin musik. Takten hoppar fram och tillbaka och olika instrument känns osynkade med flit. De två gitarristerna hjälps ofta åt med samma riff, fokuserandes på varsina delar, bollandes tonerna mellan sig som i en pingismatch. Det hade kunnat bli en kakafoni, men sådan här musik kallas “math rock” av en anledning – den genomförs med närmast matematisk precision. Hade man ritat upp musiken med linjer och färger hade vackra geometriska mönster kunnat bildas.

Till sist blir det ändå lite för mycket av det goda. Den komplexa musiken blir svårgenomtränglig när bandet är så fullt fokuserat. Kanske behöver de fler luftiga nummer i stil med Rock Island-balladen Swimmer, kanske behövs mer brinnande inlevelse i refrängen av Pearly: “I want nothing but the best for -uuuuuuuus”. Efter 45 minuter tackar bandet för sig och säger att de ska se slutet av Gorillaz-spelningen i stället. Just denna kväll är det inte läge för extranummer, men Palm förtjänar många fler chanser och mycket mer kärlek än så här.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2701 [name] => Palm [slug] => palm [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2702 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 246 [filter] => raw ) )