”One year in, the music press’s campaign to insist that – despite all evidence to the contrary – we’re living through a golden age for indie rock seems to be gathering momentum. Its undisputed leader was once the NME, which boldly announced last year that ours was ”a glorious time when rock and roll proves the doubters wrong”. Over the ensuing 12 months, their covers have certainly proved their point. Out went heritage-rock nostalgia, middle-aged men and artists who reached their apex at least 20 years ago, the better to concentrate on the plethora of thrilling new alt-rock artists who have gripped the nation’s imagination: Joy Division, Kurt Cobain, Joe Strummer, Noel Gallagher (four times), the Sex Pistols, John Lydon from the Sex Pistols, Ramones, Blur, the Rolling Stones, Keith Richards from the Rolling Stones, the Libertines, Paul Weller (twice), the Cure, David Bowie, the Stone Roses (four times) and the Ultimate Band, which, as far as could be gathered from the cover, included only those over 40 or dead.”
Vi bör klara ut ett par saker. Självklart händer det saker i Storbritannien just nu. Bilden av en åter växande gitarrscen är inte bara ett luftslott. Birminghams scen går starkt med totalt orädda Swim Deep, JAWS och Peace, vilka båda verkar besitta en hel del kulturellt kapital som de fyller sin musik med. Det psykedeliska bandet TOY har slagit igenom trots att de inte direkt flörtar öppet med sina lyssnare. Savages nattsvarta mardröms-postpunk kör över det mesta. Splashh och The History of Apple Pie underbara light-shoegaze gör London till en lite dimmigare plats att bo på. Och Alt-J och Everything Everything når stora framgångar genom besynnerlig musik som teoretiskt borde dömts ut av musikindustrin.
När den utmärkta the Guardian-journalisten Alexis Petridis i veckan recenserade Palma Violets debutalbum 180 drev han en tes om att gitarrmusiken inte alls är på sådan frammarsch som många för tillfället vill få det att framstå. Han tog bland annat upp ett underhållande exempel för att styrka sin text, vilket citerats ovan. Så: industrin behöver nya omslagspojkar och industrin hittade Palma Violets. NME har likt en förälder som varje dag kör sina barn till idrottsträningar varit där och klappat de fyra London-killarna på axeln gång på gång. Palma Violets är visserligen inte ursprungligen ett barn av den världen – kvartetten gjorde likt sig ett namn genom livespelningar redan innan sitt första singelsläpp – men det kommersiella maskineriet vädrade snart att här fanns potential för ett nytt Arctic Monkeys (inga jämförelser i övrigt).
Här i Sverige har de flesta nyligen nåtts av ryktet om det beryktade livebandet med en av förra årets bästa singlar. Erkända smakdomare som Sonic Magazine, Throw Me Aways grundare Kristofer Andersson och TV4s Jesper Börjesson har twittrat om hur plattan gör den brittiska rocken angelägen och hur musiken gör skillnad. I England verkar många istället redan ha tröttnat. Eller aldrig ens ha varit intresserade. Läs bara kommentarsfältet i nämnda recension.
”I saw them live last year, supporting Savages, who utterly destroyed them. No word of a lie, it was like watching a bunch of excitable sixth formers being brutally stomped by a steroid-enhanced X-Mal Deutschland.”, skriver läsaren Rooksby och syftar på Palma Violets. Jag blir lite osäker men man får anta att han menar musikaliskt och inte att Savages slog ned killarna bakom 180. Utan att veta – jag har inte sett något av banden – tror jag honom.
Palma Violets slyngelrock på 180 rår inte på något av de första sju nämnda banden i min text helt enkelt eftersom deras musik inte är lika ambitiös och omfångsrik, inte heller är den en knockout tillräckligt stark för att kompensera vad den saknar. Plattan innehåller en del grus som inte borstats bort – småmissar, plötsliga skrik och skratt. Det är snarare till skivans fördel än tvärtom och förstås en medveten fornlämning. Best of Friends står sig som en av de senaste årens primitivaste, ärligaste, och i all sin smutsighet vackraste låtar. Ramones-minnande Rattlesnake Highway och Chicken Dippers dramatiska uppbyggnad och lekfulla kana utför en särskilt snabb gitarrslinga är kanske närmast att nå samma kulmination. Eller kanske är det All The Garden Birds sista hummande minut. Här finns att välja. Många av låtarna har passager som sätter sig snabbt. Vissa av dem räcker bara inte hela vägen och saknar röd tråd.
180 är långt ifrån en dålig skiva – den motsvarar bara föga förvånande inte de upptrissade förväntningar som finns på den. Kanske blir Palma Violets nästa riktigt stora indierockband härstammande från Storbritannien. Kanske inte. Det spelar egentligen mindre roll. Två flygtimmar härifrån väntar nya namn och det kommer fler bussar. Flera andra nämnda band i den här texten släpper sina debutalbum i år. Den brittiska gitarrscenen lever i allra högsta grad. Den behöver faktiskt inte räddas av Palma Violets, oavsett om folk efter 180 säger att de har gjort det eller har misslyckats med att göra det. Nästa gång kanske vi bara kan ha i åtanke vad Alexis Petridis lär ha menat med sin text: gör inte musiken större än den faktiskt är. Det är inget fel på den verkliga, nuvarande skalan.