Att något av det första man hör på Panda Bears sjätte soloalbum är en droppe vatten är rätt talande för vad som komma skall. På ett album vid namn Buoys (engelska för bojar) där de första yttrade orden är ”to the sea”, känns det varken förvånande eller särskilt märkligt rent musikaliskt, för likt ljudet av en droppande kran är Buoys lika stillsamt harmoniskt som det är sparsmakat och småmonotont.
Panda Bear, eller Noah Lennox som han egentligen heter, är inte en låtskrivare i mängden. Han skriver inte så mycket låtar per se, utan han skapar ljudcollage som han sedan lägger sin reverb- och delaydränkta stämma över. Ofta låter det improviserat, experimentellt och påkommet i stunden, som att han slänger allt han har på väggen och ser vad som fastnar. På det som väl fastnar lägger han på lager efter lager av syntar och effekter tills det inte bara låter genomtänkt utan dessutom helt genialiskt. Sångmelodierna är ofta simpla men oemotståndliga och återupprepas likt mantran genom ljudlandskapen.
Men redan i inledande Dolphins märker man att något har hänt med Panda Bear och att han onekligen har utvecklats sedan sitt möte med liemannen. Arrangemanget är sparsmakat, med en akustisk gitarr som klinkar lätt i mixen och med redan nämnda vattendroppar som kompletterande rytmsektion till det enkla digitala beatet. Syntarna må fortfarande vara kvar, men de har inte samma framträdande roll som på tidigare album. På det så har Panda Bear dessutom skalat ner de nu karakteristiska rösteffekterna märkbart och resultatet blir omedelbart både mer melodiskt och renare då hans pojkaktiga röst hamnar längre fram i mixen än tidigare.
Inte sedan Young Prayer har ett Panda Bear-album låtit så här avskalat och inte sedan Person Pitch har melodierna varit så här oemotståndliga. Token, Cranked och titelspåret är tre fantastiska exempel på låtar där balansen mellan Panda Bears mer excentriska sidor och nyfunna fokus enas till perfektion. Inner Monologue är en annan höjdpunkt, där Dolphins vattendroppar gör ännu ett gästspel, den här gången i form av tårar i vad som låter som ett sample av en gråtande kvinna. Det är emotionellt och dramatiskt på ett sätt som man inte hade förväntat sig av en Panda Bear-låt och vars intimitet förstärks av den mer avskalade ljudbilden och Lennoxs röst som ekar och rör sig i mixen likt en vålnad.
I följande Crescendo återkommer vattenljuden ännu en gång, men likt Master tidigare på albumet, så känns inte låten och dess arrangemang helt färdiga – det låter inte som att den riktigt kommer igång eller får den färdiga form och intryck som den var menad att ha. Det är två halvmonotona låtar som lämnas trampandes i just det vatten hela albumet ständigt återkommer till och som båda hade varit i behov av mer varierande arrangemang för att på allvar fånga ens intresse.
Men med nio låtar och knappa halvtimmen i längd är Buoys ett kort men enhetligt styrkebesked och Panda Bears mest tematiskt genomtänkta album på länge. Det är ljudet av en artist som hittat hem i att vara solo och ett musikprojekt som inte längre borde betraktas som en sidosyssla. Det är melodiskt och intimt, och både familjärt och överraskade på samma gång. Och precis som det vatten som droppar från den där kranen är ljudbilden konstant ren och svalkande – således väl värd en djupdykning i.