Panda Bear står ovan betygskalan

Panda Bear

Linné

Sifferbetyg passar inte alla sammanhang. Panda Bears elektroniskt experimentella spelning är ett bevis på det. Redan efter första tonen har Noah Lennox försvunnit in i sitt eget konstnärliga universum och publiken hänvisas till bildskärmarna som levererar korta filmer uppblandat med psykedeliska animationer (bland annat ett par som försöker ha sex i en bergochdalbana). Det här får musiken att ta ett stort kliv framåt, och sammanhanget bjuder in till en annan dimension av lyssnande istället för en sprakande liveshow.

Noahs alternativa verklighet baseras på repetitiva samplings, som arrangeras med korta melodislingor och en hypnotisk sångröst som skulle kunna skära glas. Han går i täten av artister som skapar utifrån mixerbordet och får han fram nyanser som är unika av sitt slag. Det är ingen tvekan om storheten i Animal Collectives frontfigur när han rattar sig fram mellan pop och konst, och förmedlar budskap utan att de förvrids eller tappar trovärdighet. Allt det här kan man dock redan genom att lyssna på hans album.

Livemässigt slår han lite krokben på sig själv genom det rena och avskalade upplägget. Som publik erbjuds man två utvägar, antingen tar man steget in i musiktransen eller så stannar man utanför. Väljer man det senare blir det inte mycket kvar, och därför glesnar publiken en bit in på spelningen. Omständigheterna att Panda Bear spelar mitt under ljusan dag och för en ”morgontrött” publik som just stått och gungat framför Jens Lekman sätter sina spår. Det här är en spelning som klyver publiken i två olika läger; de som säger att det här var det sämsta de någonsin sett, och de som just funnit gud.

Text: Frida Ericsson