Panda Da Panda
Emmaboda, 30/7 – 2016

Redan när de första tonerna ljuder, knappt innan Panda Da Panda själv har kommit ut på scenen, skrålar publiken med till första låten. Emmaboda är så övertaggat att det är overkligt och framför skåningen blottar sig de kanske de bästa förutsättningarna han kan få.

Med sig har artisten sina sedvanliga bågskyttar, DJ:s, masker och diverse andra utfyllnader. I en mysig blandning står Panda Da Panda och hans entourage på scenen, men det känns också lite som en hemmafest man inte är bjuden till. De verkar ha svårt att välkomna in omvärlden till rummet de skapat sig där uppe och det är något som märks på ljuden som forslas ut ur förstärkarna. De är tunna och framförs inte med den entusiasmen som förväntas – faktum är att publikens energi överröstar den som kommer ifrån scenen. Det känns inte riktigt logiskt hur någon med så solklara och lättdruckna låtar kan misslyckas med att genomföra dem. Vad som knappt räddar livhanken på konserten är den fallskärm som hitsen bildar. När Horisonten bränns av vid konsertens början, fullkomligt kokar festivalbesökarna. Moshpits bildas utan ett dropp i syne och det är totalt omöjligt att stå still, även om detta i sin tur mest beror på de hoppande människorna omkring dig.

Det märks en omedelbar skillnad när det spelas låtar från senaste skivan. Endast de mest inbitna Panda-fansen verkar uppskatta detta och majoriteten av publiken väntar tålmodigt på de tre år gamla låtarna istället. När de väl spelas fylls platsen återigen med en sprudlande energi och återigen på Emmabodas och inte Panda Da Pandas initiativ.

Under Spegelen sjunger alla med på låtsas-skånska som om livet hängde på det och förenas unisont i den mörka textens desperation. Här känns det för första gången äkta när Panda skriker ifrån scenen att han fortfarande mår såhär och en förståelse för varför konserten kanske är som den är börjar växa fram. Frågan är bara om det hjälper. Det är på en tunn tråd som spelningen balanserar, men den kollektiva tanken verkar vara att finallåten, som rimligtvis borde vara Ska du me & flya, kommer att föra konserten till säker mark igen. Och minsann, den gummigaktiga synten smyger sig på och det är dags – vi ska ut och flyga tillsammans.

Men sedan, mitt i och med en underlig uttoning, klipps låten abrupt av och artisten försvinner iväg. Publikens ”en gång till” är fruktlösa och känslan av att vi har berövats ett klimax börjar sjunka in. Panda Da Panda går tillbaka ut på scenen en sista gång, men istället för för att återuppta där han avslutade lyfts ursäktande händer upp till luften. Rösten bredvid som utbrister ”de måste fucking skämta” prickar rätt och hänger fortfarande kvar i luften dagar efter konserten. Som festivalens sista popakt för det här året lämnar konserten en inte helt angenäm eftersmak och många ouppklarade funderingar.