Panelsamtal med Julia Adams, Hanna Järver och Systraskap

Mitt under rådande julhets har några av Sveriges stora musikhopp gett sig ut på en fem stopp lång turné. Det handlar om tre akter som nyligen gett oss fina släpp – Julia Adams, Hanna Järver och Systraskap (bestående av Sabina Wärme och Amanda Lindgren). Turnén går under namnet #FTBBITASAT, en akronym för Find The Biggest Bitch In Town And Start A Tour. Vi träffade tjejerna inför deras turnépremiär i Lund och lät dem diskutera låtskrivande, representation och tv-spel.

Hur känns det inför turnén?

Sabina: Det känns grymt, vi är jättepeppade!

Hur kom idén till turnén till?

Julia: Vår gemensamma nämnare är vår bokare. Och det var hennes idé att vi tre borde göra någonting ihop för att det skulle bli grymt. Och så kände vi alla ”ja” så här sitter vi.

Känner ni varandra sen innan?

Julia: Nej, så vi har fått lära känna varandra här under hösten.

Amanda: Vi hade aldrig träffats när vi tackade ja. Men vi fick feeling direkt.

Hur kom namnet till?

Sabina: Det var vi två som spånade på det här med historieskrivning. Personer som har gjort betydande saker längre bak i historien som inte har fått så mycket cred, inte har uppmärksammats eller bara har glömts bort en generation senare. Så vi spånade på betydelsefulla personer för musikscenen på olika sätt. Och en av dom personerna är då Kathleen Hanna som var en förgrundsfigur för riot grrrl-scenen. Och Kathleen höll på med spoken word först och tänkte på hur hon skulle nå ut med sitt budskap. Och då sa Courtney Love till Kathleen att hon skulle ”find the biggest bitch in town and start a band with her”. Och vi tyckte att det lät roligt. Vi ville koppla något historiskt till namnet utan att det ska heta typ den personens namn.

Julia: Eller att det blir för ”in your face”. Det här blir också ”in your face” men folk kanske inte vet exakt var det kommer ifrån.

”Jag har, ända sen jag var liten, alltid varit väldigt fascinerad av typ Astrid Lindgrens sånger och Idde Schultz – Fiskarna i haven exempelvis” – Julia Adams

Vi har lite spridda skurar när det kommer till det språkliga i ert låtskrivande. Hur ser ni på skillnaderna mellan att skriva på engelska och svenska?

Hanna: Har ni skrivit på svenska något?

Sabina: Ja, lite. Men övervägande engelska. Vi har aldrig skrivit på svenska under Systraskap.

Amanda: Vi har nog aldrig haft något projekt på svenska. Men att skriva på engelska var heller aldrig riktigt något vi tänkte kring.

Sabina: Det blev nog bara så naturligt när vi började skriva.

Amanda: Men jag kan tycka det blir fett, som med Julia och Hanna, att man tar in det på ett helt annat sätt när det är på ens modersmål.

Julia: Jo, fast jag fascineras väldigt mycket av engelska texter som är riktigt bra skrivna trots att mycket kan bli dåligt. Det finns ju mycket skit på svenska också men det blir på ett annat sätt.

Hanna: Ja, det finns mycket skit på svenska också. Då kan det bli så det kryper i kroppen.

Julia: Ja, precis. Men jag tror att jag fascineras väldigt mycket av engelska texter just för att jag inte kan skriva på engelska. Det blir något som får mig att känna att ”oj, sådär skulle jag aldrig kunna skriva”.

Amanda: Har du skrivit på engelska något?

Julia: En låt, typ när jag var femton.

Amanda: Oj, det var extremt lite.

Julia: Ja, alltså jag har alltid skrivit mycket generellt. Inte bara låtar. Men då har det blivit på svenska jag skrivit.

Hanna: Var det för att du lyssnade mycket på svensk pop? Eller hur kom det sig? För det känns ju som att det var vanligare att man började på engelska än svenska.

Julia: Ja, faktiskt. Men jag har, ända sen jag var liten, alltid varit väldigt fascinerad av typ Astrid Lindgrens sånger och Idde Schultz – Fiskarna i haven exempelvis. Jag kommer ihåg att jag tog till mig det så himla starkt redan från att jag var sex-sju år gammal. Jag hade favoritord och jag visste snabbt vilka ord jag tyckte var fula och fina att sjunga. Och det sitter fortfarande i mig.

Var det så för dig också, Hanna?

Hanna: Nja, nu är det ju det. Men jag skrev på engelska tills för två och ett halvt år sen ungefär. Och hade massa andra band och grejer som bara var på engelska. Men sen har jag alltid skrivit mycket dagbok och dikter på svenska. Och sen en dag så satt jag hemma och tänkte att jag kanske skulle göra en låt av en dikt. Och så tyckte jag det blev fint. Sen efter det så fortsatte jag skriva på svenska lite hemligt för att jag inte vågade visa det först. Men det kändes som att jag hittade ett mycket mer naturligt språk när jag bytte.

Julia: Man måste ju typ träna att sjunga på det språket. Vare sig det är svenska eller engelska.

Amanda: Verkligen, det är ju inte alls samma sak. Jag tycker att valet av språk kan göra väldigt mycket för en genre. På nåt konstigt sätt.

Julia: Ja, verkligen. Jag känner själv att jag sjunger väldigt olika beroende på om det är svenska eller engelska.

Hanna: Det är ändå intressant att man skriver på ett sätt på engelska och sen när man byter till svenska så blir det på ett helt annorlunda sätt.

På vilket sätt kan dessa processer skiljas åt?

Hanna: På engelska så var det mycket flummigare när jag skrev. Det var mycket svåra och konstiga ord. Även om texterna kunde betyda mycket så fanns det en distans till språket som gjorde att jag kunde skriva lite vad som helst typ.

Julia: Men kände du att du behövde väga upp att det inte var ditt modersmål och därför tog till svåra ord?

Hanna: Nej, inte riktigt. Jag tror att jag tyckte det var snyggt bara.

Sabina: Jag kan hålla med om att det, på engelska, kan bli väldigt flummigt. Att man tänker mer att ”det här ordet passar fint med det här ordet” vilket man kanske inte skulle göra på svenska.

Hanna: Ja, det ger typ lite mer frihet också.

Sabina: Verkligen, det sitter inte så hårt i en kanske. Jag har inte skrivit jättemycket på svenska men det jag har gjort känns som det blivit mycket mer direkt.

Foto: Maja Björsne

Jag upplever att frustration är en gemensam nämnare i ert skrivande. Vare sig det handlar om gamla uppbrott eller frustration över strukturella orättvisor. Finns det en anledning till att era texter landar i detta eller är det bara dom texterna som blir bäst till slut?

Julia: Jag tycker det blir bäst när man skriver från hjärtat. När man skriver om något som inte kommer från en själv, typ bestämmer ett ämne som man inte själv riktigt har upplevt och får hitta på, det är då känslan försvinner. Så det är nog därför vi skriver som vi gör.

Hanna: Jag tycker också det är svårt att skriva om något man är glad för. För mig i alla fall blir det absolut inte bra. Och det känns inte som att jag har ett behov av att skriva om saker som är nice.

Julia: Det är ju lite terapi.

Hanna: Ja, när jag började skriva på högstadiet så var det därför. För att få ur mig saker som jag inte kunde prata om. Och det sitter väl kvar tänker jag. Men hur är det för er? Skriver ni någonsin texter ihop?

Sabina: Nej, det gör vi inte. Vi brukar kolla på texterna ihop sen men det är en av oss som tar fram en idé oftast.

Julia: Men ni sammanför aldrig idéer, typ att en har en vers och den andre en refräng?

Amanda: Vi har provat att göra det.

Sabina: Men det känns som att det blir bättre när någon av oss har en konkret idé och sen ber om hjälp med mindre delar. Men, på tal om frustrationen, när vi startade Systraskap så var det för att vi ville skriva politisk musik. Det och att vi ville göra elektronisk musik var dom tydliga utgångspunkterna.

”När man ska göra en proggkonsert för att lyfta fram alla proggband på 70-talet, då har man helt plötsligt glömt bort alla kvinnliga band.” – Amanda Lindgren

Det har alltid varit så att allt som sker bakom kulisserna i ett musikskapande, det sköter vi män. Produktion, mixning och dylikt. Men vi ser ändå exempel på tjejer som verkligen bevisar motsatsen. Inte minst er själva. Hur långt har vi kommit på den biten? Tar vi oss framåt eller står vi bara och konstaterar att det är så?

Amanda: Jag tänker att det ofta inte har varit så. Som det vi pratade om tidigare kring namnet på turnén. Att det alltid har funnits kända förgrundsfigurer som gjort massa coola grejer. Men att problemet blir sen när man ska dokumentera det. Då dokumenteras det inte. Typ som när man ska göra en proggkonsert för att lyfta fram alla proggband på 70-talet, då har man helt plötsligt glömt bort alla kvinnliga band. Eller alla icke cis-män.

Hanna: Sen är det också en fråga om hur mycket man uppmuntras i tidig ålder.

Julia: Det känns som att när man ser en kvinnlig musiker så tänker man henne främst som en artist. Och kanske inte att den är så involverad i allt det andra. Fast så är man det. Speciellt nu tror inte jag att det är särskilt många kvinnliga artister som går in i en studio och inte är involverad i produktionen på nåt sätt. Eller låtskrivandet. Jag tror inte det är så vanligt längre. Man är där och styr och gör det man behöver göra för att få som man vill. Och då måste killarna lyssna.

Hanna Järvers senaste singel heter Anekdoter, en historia om att fly in i ett blippande tv-spelsuniversum när den riktiga världen innehåller för många känslor att hantera.

Så vilket är det bästa tv-spelet när man vill avskärma sig helt från verkligheten?

Hanna: Åh, jag gillar ju SEGA 16-bitars bäst som konsol.

Julia: Alltså jag är verkligen inte uppväxt med tv-spel. Vi hade det inte hemma. Det enda jag har spelat är typ Ratchet & Clank som min granne hade.

Hanna: Jag gillar Sonic väldigt mycket. Och Disney-spel! Typ Lejonkungen och Aladdin. Men jag har spelat mycket tv-spel i perioder. Jag är ingen nörd men jag tror att jag skulle kunna bli det om jag inte sysslade med musik. Jag minns när jag köpte nya spel att jag kunde sitt typ nio timmar i sträck.

Julia: Så var jag med The Sims. Där kan jag verkligen relatera! Och Pettson & Findus i trädgårdslandet också. Har ni spelat det? Det var så spännande! När man skulle gå ner i den här grottan i slutet.

Julia Adams släppte nyligen sin debut-EP Chanslös. I titelspåret kan man höra hur Drake har bidragit till ens chanser för ett gott kärleksliv.

Om lärt sig det mesta om kärlek via Drakes skiva Take Care. Är man helt körd då?

Julia: Ja, tydligen!

Har du lyssnat mycket på honom?

Julia: Ja, det var det albumet som jag lyssnade mycket på och blev såld. Hans senaste var ett av de mest spelade på min Spotify i år.

Vad händer nu framöver för er?

Sabina: Vi har precis börjat med ett singel-projekt som heter To do list. Och den första låten är Crush the Nations som vi redan släppt. Och vi kommer släppa en ny låt som heter Demand the Establishing of More Ways to Perform or Not Perform Gender efter jul. Vi samarbetar med en konstnär som heter Sanna Källdén under projektet. Och vi kommer göra fler saker tillsammans. Kolla upp henne!

Hanna: Jag har ju precis släppt en singel och nu är det turnén. Men sen är jag typ redan inne i nästa släpp i huvudet. Så det kommer nya släpp snart.

Julia: Jag har börjat jobba på nästa släpp. Vi får se vad det landar i men det är där jag är nu.