”Paramore är mer än ett tonårsupproriskt punkpopband.”

Paramore, Putte I Parken

Betyg: 8/10

Dödskallar och blommor pryder scenen när roddarna gjort den redo för kvällens huvudattraktion (nej, huvudattraktionen är faktiskt inte Ke$ha). Scenbygget förkroppsligar precis den stil som Paramore står för, den nya vågen av poppunk som sedermera (felaktigt) klassades som emocore. I publiken står ett antal tusen förväntansfulla fans, och majoriteten är, föga förvånande, skrikande tonårsflickor.

Jag såg Paramore på Fryshuset i Stockholm 2009. Då kändes bandet ungt, något oerfaret och inte helt samspelt trots ett antal år på nacken. Det är ett annat band som kliver, nej springer ut på scen på Putte I Parken två år senare till tonerna av singeln Ignorance. Basisten Jeremy Davis har tagit ett stort kliv i utvecklingen; med nyvunnen självkänsla dansar han vilt runt över hela scenen. Hayley Williams, som större delen av publiken identifierar sig med, har vuxit från att vara en upprorisk tonårstjej till att bli en respektingivande frontkvinna. Hon är otroligt karismatisk, självsäker och ser ut att ha kul när hon äger scenen med en självklarhet som snarare känns ärlig än nonchalant. Hon röjer spontant och verkar ha genuint roligt, och det står tidigt klart att det är hon som gör bandet till Paramore.

Bandets setlist är ikväll en hitkompott. Allt från nytt material som Transformers 3-låten Monster till äldre favoriter som Crush Crush Crush, That’s What You Get och Emercency. Även hits från senaste albumet Brand New Eyes, som Playing God och Feeling Sorry, får en plats i den tunga hitkista som bandet har valt att plocka ihop till kvällens setlist. Hayley Williams berättar i ett av sina många underhållande (och förvånande välformulerade) mellansnack att kvällens spelning är utformad som en konsertspelning, inte som en festivalspelning. Detta medför ett kort akustiskt set i mitten av spelningen, bland annat på Where The Lines Overlap. Det bryter tempot och är tveklöst något annorlunda, men det akustiska är också något överflödigt.

Även om bandet fortfarande riktar sig till den förpubertala publiken har Hayley Williams mognat både personlighetsmässigt och röstmässigt. Hon sjunger bättre än någonsin, och de höga tonerna på Twilight-låten Decode låter förbluffande bra trots ljudteknikernas misslyckande. Ljudet är oerhört grötigt konserten igenom, vilket är ett störande moment men som bandet kompenserar med sin energi. I och med att Paramore numera är en trio med sidekicks – efter bröderna Farros avhopp – har de brutit sig ur den tvångströja som interna bråk till slut blir. Med nya krafter har bandet vuxit och är uppenbart mer enat. De ser ut att trivas tillsammans på scen och utstrålar en oerhörd energi och publikkärlek som känns äkta. Jag är imponerad, och när Hayley Williams plockar upp ett standardfan ur publiken, som förmodligen får sitt livs upplevelse, för att låta henne sjunga tillsammans med bandet på avslutande Misery Business, märks det att Paramore är mer än ett tonårsupproriskt punkpopband.