Flyktingbarn. Andra generationens invandrare. Blatte. Kalla det vad du vill. Vad vi pratar om är ett barn som, vare sig född i Sverige eller inte, växt upp med föräldrar som lämnat hem. Som lämnat allt som symboliserar frihet för dem. Dessa resor tömmer själen på människor vars kommande primära uppgift i livet blir att förse sina barn med en framtid mindre främmande än den kalla verklighet som kom ikapp deras egna. Och verkligheten slår oftast hårdast mot de hårda. I en världsbild där epiteten ”man” och ”far” kommer med ett machoideal och familjärt ansvarstagande är flykt synonymt med misslyckande – och vidare synonymt med ett svek mot familjen man avsett att skydda. Vad det gör med en man kan vara svårt att föreställa sig.
Göteborgsrapparen Parham inleder sitt nya album med en av de råaste och kallaste uppgörelser jag någonsin hört. En uppgörelse med sin far och alla de sämsta av egenskaper som kommer med det manliga idealet. Men inledningsspåret Sådan far, sådan son pekar inte bara finger, det är en självrannsakan som går hand i hand med tematiken på stora delar av det nya albumet. På I skuggan av hjältar II – förlängningen av samma titel från debutalbumet – fortsätter Parham brottas med sin rotlöshet, sitt identitessökande och den ständiga skammen. Det är en oupphörlig kamp mot den underliggande pressen från hemlandet, föräldrarna och i grund och botten: sig själv.
Debutalbumet Pojk var enhälligt hyllat. Med sina vardagsbetraktelser från Göteborg i sann rappande storytelling-anda titulerade sig Parham som en av Sveriges bästa historieberättare. Men på det nya albumet Hemma här poängterar göteborgaren att hans kapacitet sträcker sig längre än så. Mjuka dancehall-influenser illustreras i oemotståndliga Nibla-produktionen Håller mig vaken där Parham bevisar att han lika gärna kan vara på sitt sensuellt melodiska Mwuana-flow, för att sen hastigt switcha till att sikta in sig på tvivlarna genom London-klingande kulsprutar-rap i låten Spela över. De olika influenserna har slarvigt ringlats över albumet som i grunden har två stadiga fötter i det mörka atmosfäriska sound som formats av just den ständigt växande vapendragaren Nibla.
Parham bevisar att han kan lyfta sina reflektioner ännu några nivåer likväl som han kan ta sig an nya koncept. Och han understryker att härkomsten av den breda svenska hiphopen sträcker sig längre än inom huvudstadens gränser. Utan att för en sekund tappa det signum som gör honom till en av Sveriges bästa lyriker: hans avväpnande sätt att berätta den reflexiva berättelsen om ett flyktingbarns ständiga kamp mot att höra hemma någonstans.