Vad jobbigt allt är hela tiden. Nycklarna funkar inte i dörren, diskhon svämmar över, flaskan är tom. Parquet Courts verkar ge utlopp åt en livstids frustration på Human Performance. Ofta svajande på en balansgång mellan ett beskrivande grepp och en uppviglande stämning sjungs det om den överhängande depressionen, dock för det mesta följt av en axelryckning. Redan i öppningsspåret sätter Dust tonen när lyssnaren får både en allergichock och klaustrofobiattack genom utrop som ”suffocate / suffocating” och ”it comes through the window / it comes through the floor / it comes through the roof / and it comes through the door / dust is everywhere”, levererat genom monoton talsång.
Melodislingor silas genom ett ramverk av postrockiga gitarrkluster och hypnotiska röster. Vitt spridda uttryck bildar ändå en hel bild som alltid helt enkelt låter som Parquet Courts — kanske främst genom att det i varje tilltag ligger en potens och energi som smittar av sig. Steady on My Mind ger en soldränkt paus i frustrationsmantrat och skulle passa på en spellista med både Alex Turners Submarine-soundtrack och några väl valda Beatles-låtar, för att sedan direkt växla över till One Man No City där element som plötsliga melodihooks, talsång och skarpa monotona gitarrer virvlar runt i upprepning och landar i ett psykedeliskt outro. Efter ett tag verkar albumet i stället gå in i en mer harmonisk fas. Lite av beröringskraften lämnas med de kraftfyllda utropen, men vi får också se en mer tillgiven sida hos bandet. Längs med den mer bitska linjen ligger också stråk av värme och längtan.
Parquet Courts har spottat ur sig en hel del material på bara några år. Human Performance är det fjärde längre verket som gruppen i olika konstellationer (till exempel under pseudonymen Parkay Quarts) har tagit fram bara de senaste åren. Senaste EP:n Monastic Living visade sig vara något slags obstinat ställningstagande till sitt eget artisteri, men genom att släppa loss slagget verkar gruppen nu ha samlat sig tillräckligt för att skänka oss ett mer genomarbetat verk. Mellan starkare låtar som Dust, Paraphrased och Berlin Got Blurry ligger dock några spår som inte bara bandet lämnar med lite av en axelryckning, men även lyssnaren. Ta inte mina ord för hårt nu — det känns alltid energifyllt och välgjort. Men ibland når det bara inte helt upp till nivån de andra låtarna har cementerat.
Parquet Courts har levererat så mycket material att det inte är konstigt när utfyllnadsspår kommer med i hasten, men efter att ha dragits med i Berlin Got Blurrys kaxiga riff och drabbats av mysofobin i Dust känns det svårt att motivera låtarna som inte når fram lika starkt. Om bandet väntat lite, lagt band på sin iver, hade de kanske kunnat nå ännu lite längre fram. Destillerad lyser Human Performance i briljansglans.