Pascal
Way Out West, 12/8 – 2016

Under fredagskvällen har The Libertines visat nya livstecken i Slottsskogen, men nattens klubbprogram rymmer en återförening som känns betydligt mer genuin. Fem år har gått sedan Allt det här – Pascals splitskiva med Mattias Alkberg och det allra senaste som funnits att höra från trion. Det är också just Alkberg som Isak Sundström påminner om när han ställer sig bakom mikrofonen. Ögonen är slutna, men bakom dem finns en inneboende ilska som mest tillåts sippra ut i ett återkommande falsettskrik. När han väl blickar ut mot publiken verkar han knappt tro att det är på riktigt. Efter lång frånvaro och till sin egen förvåning har den gotländska trion vuxit sig större än någonsin. ”JAG SKA BYGGA NÅNTING STORT OCH VACKERT SOM JAG SKA KROSSA DIG MED” är Sundströms första ord från scenkanten, som ett pedagogiskt löfte om vad som komma skall.

Precis som lokala Makthaverskan bygger Pascal upp sin monumentala postpunk kring texter skrivna i tvångsmässiga versaler. Kombinerat med en Vit Päls– eller bob hund-minnande självdistans låter de inte som någon annan, och ingen har heller fyllt tomrummet medan de varit borta. Uppslutningen framför scenen närmar sig en stämning som bara Makthaverskan brukar få möta när det handlar om Göteborg – en liten men hängiven publikskara där moshpit blir till hyperaktiv gråtcirkel, och där tonläget är lika primitivt och högljutt som musiken själv (”BRA LJUD!” och ”MELLANSNACK!” skriker några personer på ren instinkt mellan låtarna). Vad som händer på scen är svårt att få en skymt av, men det är inte heller där som Pascals spelning utspelar sig. I stället uppstår den i sammansmältningen mellan band och publik, i hur den defensiva ensamhetshymnen Min enda vän uppbådar en crowdsurf, eller när ett helt rum sträcklyssnat på den nya singeln och visar det i ett kollektivt ”JAG VILL JU BARA ATT DU SKA ÄLSKA MIG”.

Antalet år som gått sedan Pascal startade (elva) är lika ofattbart som antalet personer på scen (tre). Deras dynamik rymmer inga slentrianminnande ålderstecken utan vittnar snarare om den uppskruvade elektriciteten hos ett bands allra första spelning. Mimmi Skogs trumspel och Manuela de Gouveias basgångar låter varje låt växa till Jesus and Mary Chain-proportioner, oavsett om materialet är nytt eller gammalt. Den osläppta låten Litade på dig – tagen från kommande albumet Revy – lyder just ”Jag litade på dig” på repeat, men Isak Sundström lyckas precis som resten av bandet vända små medel till någonting stort, vackert och viktigare än livet. ”Dö inte nu” upprepar de under låten med samma titel, om en höst som kommer och vänner som ”som vanligt tycker det är tråkigt att leva”. Efter en timme med Pascal har det aldrig känts längre bort.