Michael Angelakos, numera ensam medlem i Passion Pit, har under elva års tid brottats med en bipolär personlighetsstörning. Först omkring tiden när förra skivan släpptes vågade han prata öppet om sjukdomen i media, då han under 2012 var tvungen att läggas in på psykakut och tvingades ställa in turnéer. Större delen av Gossamer centrerades runt hans psykiska ohälsa, vilket då känns väldigt opassande när en av singlarna Carried Away agerade soundtrack till en juicereklam, när den i själva fallet handlar om hans skräck över att ha sårat någon på grund av sin sjukdom.
Utan facit i hand så är Passion Pit som ämnade att vara bakgrundsmusik till allt euforiskt och underbart i världen, vilket är lika tydligt på Kindred som på tidigare släpp. Denna gång är texterna inte lika fyllda med självhat som tidigare, utan handlar mer om hans nyfunna stabilitet tack vare sin flickväns stöd. Lifted Up (1985), årets starkaste radiohit hittills, handlar just om hans tidigare depressioner men att han äntligen hittat sin räddning. Inte bara är låten fruktansvärt smittsam rent musikaliskt, men att Angelakos gör glada låtar för glädjens skull och inte för att dölja sin sorg känns fantastiskt.
Hjärnan bakom hits som Ke$has Tik Tok och Katy Perrys California Gurls har samarbetat med Angelakos på skivans singlar, ingen mindre än Benny Blanco. Givetvis så tillhör Lifted Up den kategorin, men även Where the Sky Hangs och Until We Can’t (Let’s Go) – där Hans Zimmer medverkar, men tyvärr lämnar noll avtryck på låten. Singlarna är alla pompösa och pop av högsta rang, vilket kanske sviker de som blev kära i de Friendly Fires-doftande Chunk of Change och Manners, men dess charm gör dem oemotståndliga. Dessutom är Where the Sky Hangs så pass charmig att den utgör ett perfekt soundtrack till en hångelsession.
Istället för att låta ett specifikt element dominera, som en syntslinga eller små vokala effekter så ligger fokus på skivan att skapa en perfekt balans, vilket Angelakos totallyckas med. Skivan kretsar mer kring en koncis popstämpel än den tidigare syntpopen som småflörtat lite med radiopop och indiepop, vilket däremot har gjort att de tillhörande energiska partierna har fått kliva åt sidan. Five Foot Ten (I) och My Brother Taught Me How to Swim har fortfarande spår av det äldre soundet men har tonats ner för att passa resterande låtar, vilket är positivt i sig, men kan få en att till viss del sakna hur Passion Pit lät förr. Om ni däremot tyckte att Passion Pit var radiovänliga innan Kindred så har ni en del att tänka på, för den här skivan är en enorm hittornado som inte har några planer på att tappa vind.