Patrick Wolf
Nefertiti, 1/9-2014

Mot slutet av 2012 firade Patrick Wolf tio år som artist med jubileumsskivan Sundark and Riverlight, där tidigare utgivna låtar spelats in i nya tolkningar. Den mängd motsägelsefulla stilar och karaktärer han anammat i fas med varje nytt album – folktronica-underbarnet, trubaduren, kompositören, romantikern, excentrikern – bands ihop till en sammanlänkad helhet där konturerna av hela hans musikerskap kunde uttydas. Sedan dess har ingen ny musik hörts ifrån honom, vilket tagit honom ut på en liten europeisk turné medan arbetet med album nummer sex fortsätter.

Framträdandet på jazzklubben Nefertiti i Göteborg handlar på så sätt inte om att marknadsföra något, utan om att kravlöst inspireras och komma i form på scen. Wolfs unikt dedikerade fanskara har i kväll fått slå sig ner på stolar uppradade rakt framför den lilla scenen. Själv har han ”alla sina låtar” i nothäftet framför sig och tar emot våra låtönskningar – medan fansen är just så dedikerade att somliga hörs utbrista ”nej!” när han bortser från just deras önskningar och börjar spela en annan låt. Det är ett avslappnat och intimt koncept med Wolf i en ständig, musikaliskt begåvad rotation mellan flygeln, gitarren, violan, synten och laptopen.

Men i takt med den genuina spontaniteten framträder också Wolfs slarvigt oförberedda dagsform, där låtar fallerar på de mest komiska antiklimaktiska sätt – och där han lyckas rädda det varje gång. Medan publiken förväntansfullt håller andan i början av den vackra, lågmälda Wind In the Wires bryter den ut i en skoningslös rundgång. ”I wanted to play it like Sonic Youth after that” skämtar Wolf vidare och fortsätter med låten i en ny riktning. Tristan lyckas på tre försök gå igenom tre faser av studio-backing track, karaokeversion och landa i en gitarrbaserad tolkning. De tekniska missödena skapar en nerv där man som publik ständigt är på helspänn, nervös över vad som kommer att hända. Där musiken rör en till rysningar för att sedan kapitulera och utlösa stressat euforiska gapskratt.

Hand i hand med den aktiva publiken rymmer spelningen obskyra låtval som B-sidan The Tinderbox, medan låtlistan faktiskt allra mest kretsar kring debuten Lycanthropy från 2003. Albumets förstaspår Wolf Song framförs utan missöden och får en fin dimension när den framförs elva år senare: ”I know just where you’ve been boy, I’ve watched you by the stream”. På den råa, trummaskinsdrivna övergreppsskildringen The Childcatcher backas han bokstavligen upp av skriken från sina tonår när livemusiken ledsagas av albumets inspelning.

Mellan låtarna framträder långa och engagerade utläggningar om att ansluta sig till feminism, om stämningen inom HBTQ-rörelsen och Nefertiti inger ännu mer känslan av ett vardagsrum. Precis som på sitt senaste albumsläpp lyckas Patrick Wolf dra en röd tråd genom sitt brokiga artisteri – medan vi tycks komma ännu närmre personen bakom de många skepnaderna.