Paul Simon- 25 år efter Graceland
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Paul Simon

(Ericsson Globe), d.v.s. Globen, 22/7 2012

Betyg : 7/10

Det känns som att han pratar med en, när han sjunger. Som att han sitter i ens vardagsrum eller kök, rör ned en sockerbit i téet, och plötsligt skrattar till över något som sagts, kanske något halvcyniskt men ändå varmt om världen. Sedan ler han det där leendet och man tror på att det finns något gott här i världen. Som en stund i solen. Som oaser i öknen. Som att lyssna på Paul Simon.

När han är som bäst alltså. För man glömmer lätt att det har gått många år, och att det faktiskt är en brokig karriär. Allt mellan S&G och Graceland höll knappast toppklass, och det var knappast en spikrak väg. Först var han bäst. Paul satte Simon i Simon & Garfunkel och de var den länk mellan blues, gamla ballader, rock’n’roll och allt annat gött mellan himmel och jord.

Sedan var han bäst igen, då han åkte till Sydafrika för att spela in med svarta musiker, och tog ett stort steg mot att bräcka apartheid och övervinna fåniga barriärer som de koloniserande satt upp för så länge sedan.

Men däremellan kom en massa. Och allt var inte tiptop.

Graceland var länge mitt favoritalbum med honom. Under sommaren har Rhythm Of The Saints växt, sedan Songs From The Capeman, hans ”misslyckade” musikal.

Men Graceland är ju bäst, fattar jag ju innerst inne. Even babies get the blues…

Det är fyra akter som Paul Simon och bandet drar iväg. Den första är lite försiktig, med ett axplock av gamla örhängen som Kodachrome och nya som Hearts And Bones. Detta är den svagaste av de fyra. Bandet verkar tillknäppt till en början nästan, och jag kommer på mig själv med att nästan slumra till i de lugnaste partierna, när ljuset mörknar lite.

Först i 50 Ways To Leave Your Lover anas någonting. Refrängen tänder upp stället och när tjejerna I kören krämar på bakom honom också blir det rätt groovy.

-Jag har aldrig gillat den här, viskar min farsa där han sitter bredvid mig.

Lite kan jag hålla med honom. Den blir lite långdragen i väntan på payoffen: nödrimsrefrängen. Framför allt kliar det i skinnet varje gång jag hör rimmet caught/Roy. Det rimmar inte, helt enkelt. Varken på papper, i munnen eller med Mississippi-dialekt.

Det ser ut som nonchalans. Och låter lite som glömska. Slarvar han? Nä, han river väl av de som de skall. Gör han kraftigt om dem, så att de låter främmande för örat? Nej, inte det heller. Men någonting är det. Det är först i The Obvious Child, i slutet av första partiet, tar det sig, och reggaen känns för första gången mer jamaicansk än afrikana. Det är först då basisten vaknar till liv. Och därmed hela bandet.

Så kommer andra akten, och han tar in Ladysmith Black Mbazo. Sedan går han bara av.

Och de bjuder på det häftigaste inslaget under kvällen. Även om körandet på det mesta är på swahili gör de det så snyggt och unisont och synkat att man blir alldeles tagen. De har dessutom tränat in en häftig kickdans-rutin som är en fröjd att se. Speciellt Joseph Shabalala, den stora skvalpiga mannen som ler med hela kroppen där han står med sin kör.

Ja, och under Homeless måste ju Paul ut förstås, och sjunga några somebody say och somebody cry. Men oftast står han bara i förundran, precis som han måste ha gjort 1989, när han först konfronterades med Shabalala och hans pojkar.

När Guru fortfarande levde, när han spelade på Skeppsholmen för inte alltför många år sedan, presenterade Solar (vad hände med honom? tog en arg mobb honom till slut?) alla Gang Starr-låtar som ”superklassiker”. Först då tog sig drivet i rappen och framförandet.

Och givetvis är det vad som händer när Graceland spelas med originalsättningen, hela bandet på plats. Den enda man inte spelar från elvalåtarsalbumet är den avslutande Myth Of The Fingerprints. Han kände kanske att just den låten var lite mer Los Lobos än de andra. Eller rentav mer Los Lobos än hans egen.

Lejonparten av spelningen är inte ens Paul Simon på scen. Efter några inledande spår går han av, och låter bandet spela ett par låtar bäst de vill, varav en är en Nelson Mandela-hyllning där sångaren får alla att ställa sig upp och klappa för den sydafrikanske nationalhjälten, och en märklig sak om ett tåg.

Detta tåg är inte bara ett, utan många hundra. Det är de tåg som går från i stort sett hela södra Afrika, till jobb i guldgruvor i det rika Johannesburg i Sydafrika. Man känner verkligen den heta ångesten ånga från dessa lurade själar, som istället för att tjäna pengar som de blivit lovade, får slava i skitiga gruvor för att vaska fram guld de själva aldrig får se röken av.

Egentligen är segmentet utan Paul Simon bäst. Sedan kan You Can Call Me Al riva taket flera gånger om, vilket den såklart gör när den spelas, men det är det tajta bandet som gör showen.

Över en öl innan spelningen diskuterade jag och farsan varför U2 är så tråkiga, och jag tror att svaret kom i form av spelningen.

Hos U2 händer ingenting. Det är samma statiska stänk av järngitarrer och muskeltrummor hela vägen. Inget sex.

Med Paul Simon och hans Graceland-band händer allting. Det är skimrande, porlande och färgsprakande. Lekplatsen är deras scen, eller tvärtom. De älskar varje sekund.

Det slår en, det här med etnicitet. Hur lite det betyder, hur lite språk betyder, hur lite religion betyder, när det är musik det handlar om. Det känns stort, och som att man saknar någonting när de återigen ”byts ut” i sista akten.

Den där nonchalansen återvänder när ”extranumren” kommer. Det börjar med att Paul Simon går ut själv, i hård spotlight med bara en gitarr i näven.

Han lapar i sig jublet ett tag, sedan blir det becktyst.

Han börjar plinka lite, låtsas stämma gitarren som givetvis redan är stämd, spelar lite, börjar på en viss sång… jubel.

Han bara ser sig om, spelar igenom hela stycket till synes oberörd och utan att börja sjunga.

”Vadå, spela? Nejnej, jag bara testar lite här. Jag kan spela igenom hela stycket, jag kan leka med skalor, jag kan spela igenom halva stycket… det var något jag tänkte på, ja, just det…”

Hello darkness my old friend, I’ve come to talk with you again…

Jag vet inte, den kändes slarvigt utförd.

Det där som ser ut som nonchalans och låter som glömska återkommer sedan i bland annat The Boxer. Det känns som att det sista segmentet mest är något han vill köra klart och sedan gå hem.

Av slutnumren imponerar mest Late In The Evening. Det är som om han inte skulle ta den, utan något annat till slutnummer, men så ger han sig: ”Well, it’s late in the evening…” och kör den ändå.

Vilken explosion som kommer efter tredje versen.

It was late in the evening…. and I blew that room away!

Och som han gör det. Lyssna på den.

På platta: så mäktig att jag åkt för långt med spårvagnen för att jag varit så inne i den. Live: nästan bättre. Late In The Evening gör aftonen, och höjer det sista segmentet till nästan lika bra som Graceland-segmentet.

Trots att det är en vital Paul Simon vi ser idag, och att bandet han har med sig inte har tappa greppet, är det lite som det är med den gamla vargen, som tappar sina hår. Hur var det nu med den där vargen, Cornelis Vreeswijk?

En varg tappar sina hår
men sina tänder han han kvar
Och du kan tro det eller inte
men de varar i många dar’

Även om det inte riktigt är samma sak utan den skimrande pälsen, den gnistan man kan välja att kalla musikens själ (soul), har Paul Simon såklart tänderna kvar.