Förra sommaren introducerades jag för Peace av en bekant, det var innan NME skrivit spaltmeter om Storbritanniens ynglingar. Och det känns alltid som en lyckad kombination: pojkspolingar och rock’n’roll-drömmar. Ibland är känslan att de brittiska medierna måste hitta ett ”nytt hopp” som ska hålla den brittiska fanan högt. Jag minns mycket väl hur han nämnde The Stone Roses i samma andetag som Peace, jag vet inte om han syftade på musikaliska referenser även om de finns eller var mest påverkad av det faktum att 90-tals ikonerna gjort det omöjliga och återvänt från de döda. Själv tänkte jag mest för mig själv vilket idiotiskt namn de valt, men också att det förmodligen bidrar till mystiken för de som väl lyckas upptäcka dem. Där och då var de långt ifrån en google-sökning bort.
Och visst, helt fel ute var han inte, som så många andra gitarrband från det brittiska imperiet bär musiken spår av Manchesters kulturarv, däribland The Stone Roses. Men det är långt ifrån de enda influenserna. Många påpekade Håkan Hellströms så kallade ”låtstöld” i och med nya singeln Det kommer aldrig vara över för mig – han är inte ensam – de inledande tonerna i Follow Baby tar oss till Seattles gator 1993. Förmodligen hade Kurt Cobain gett världen ett leende om han fick höra introt som med sin struktur och melodi starkt påminner om Nirvana i sina hungrigaste dagar. Refrängen skulle kunna vara en naturlig fortsättning på Bloodshake och det är på gott och ont. Trots att bandet bjuder på den mest omfattande britpop-revivalen sedan Oasis insåg att deras dagar var räknade, blir jag lite skeptisk om de inte låst in sig i ett för snävt fack. Och lite av den där mystiken som omfamnade bandet inledningsvis håller på att rinna av dem. Om det beror på att stora delar av materialet tar mig tillbaka till 90-talet för gott eller att hajpvågen blossat upp rejält vill jag hålla osagt.
Helt klart är det att brittiska medier har många kandidater till sitt ”nya hopp”. Det finns en växande scen i Birmingham som forsar fram lavinartat, men där finns också Peace och Palma Violets, två band som just nu lever ut sina rock’n’roll-drömmar: säljer slut konserter och pryder omslag. Och det är ganska tydligt att strålkastarna pekar mot dem: musiken är direkt och den har gjorts förr. Ingen kan dock ta ifrån dem mästerverk som lekfulla Wraith som i sina bästa stunder fyller vartenda hjärta av hopp. Det osar Oxford och Foals av gitarrslingorna, inte konstigt att även jag är knäsvag.
Samtidigt som vi balanserar på en överdos av 90-tal ger Delicious oss en kick med det allra bästa från tiden: stora ljudbilder och mäktiga refränger. Den är långt ifrån den enda av sitt slag. Men allra vackrast är förmodligen Beatles-inspirerade California Daze som ger oss ett retro-filter och tar oss till ett hallucinerade 60-tal med körsång.
Det är helt enkelt svårt att inte ryckas med av den våg som Peace lyckats skapa. Likt en tsunami slår de in över orörda stränder med ett musikaliskt spann som rymmer det bästa det brittiska imperiet visat upp. Peace skapar helt enkelt framtid med dåtid.