Pearl Fiction, Painted Wolf
Betyg: 6/10
Jag kommer ihåg när Jonas Petterson, mer känd som Juvelen, spelade Hanna på en gala för ett antal år sedan. Då som ett hopp, en lovande nykomling med sin säkra falsett ett ljudlandskap som senast besöktes i ett annat decennium där bassträngarna var skarpare än rakblad. Jag tycker mig kunna skönja liknade strömmingar i Pearl Fictions musik. Utan att bli alltför 80-nostalgisk lyckas man skapa en dansant romans som pekar på något större.
Pär Störby är ingen nykomling i musiksammanhang. Med kammarensemblen New Tango Orquestra har han gjort sig ett namn utanför popkartan med 5 prisade skivor i ryggen. Steget till de av natten färgade syntarna skulle kunna vara långt men det blir istället tajt och självsäkert. Med små medel, dova trummor och basgångar som bär upp ett blygt intro utvecklas Run till en smart, skimrande låt. Störbys röst genomsyras av neon och vemod. Det springande arrangemanget i Talking Seems To Fade Away utvecklas till ett euforiskt stjärnfall av syntar och tar Painted Wolf framåt. Att Stories From a Purple Soul gästas av Niki and the Dove-Malin samt Stefan Storm från Sound of Arrows skulle kunna betyda ännu mer kvalitets pop. Av en outgrundlig anledning har man dock slängt in samma refräng som på Run vilket väcker en del malande frågetecken. Föga förvånade så är agerar Störbys flickvän Kitty Jutbring gästvokalist på the Ruby Fever. Samtidigt utvecklas det malande frågetecknet till en känsla av att Painted Wolf skulle fungera bättre som EP. Många av låtarna blir så snarlika att det är pinsamt. De höjdpunkter som absolut finns där skulle ha intensifierats, blivit mer avskalade och svala. Det blir nu för mycket av det goda. Bästa spåret är näst sista Stragualted som med mörkt pulserande och ekande röster kan kategoriseras tillsammans med Light Asylum och deras sakrala electro. Klädd som en bohem från framtiden så är det troligtvis dit som Pearl Fiction är på väg. Han är inte redo. Inte riktigt ännu.