Det man söker i musikväg kan i själva verket vara sökandet efter något helt annat. En tillflyktsort, en identitet, en ledsagare, tröst eller svar i både dess alldagliga och existentiella bemärkelse. Musiken blir ibland ett med den som lyssnar, något som både betonar och fyller i tomrummen. Som om den rinner i blodet.
Filmen om elektroduon Roll the Dice, i vilken Peder Mannerfelt utgör ena halvan, är betitlad Energi, och att fånga den (premiär på Göteborgs filmfestival nästa vecka). Vad som lugnt kan konstateras blott att döma av Mannerfelts 2017 är att den svenska artisten i allra högsta grad har tagit just någon slags energi till fånga, då han stod bakom Fever Rays hyllade album, utöver släppet av Born to Ruin med Roll the Dice-partnern Malcolm Pardon, och ett samarbete i form av EP:n All My Love med brittiska producenten Hodge. På sätt och vis är det skildringen av energins fångenskap som utgör sexspåriga The 3D Printed Songbook. På sätt och vis är det den inledningsvis avvaktande, sedermera bryska skallgången efter något bortom fysiska lagar.
I centrum för Mannerfelts skapande står skärningspunkterna mellan avskalad, pulserande dans och vågrörelserna mittemellan ambient och upplösningstillstånd. Inledande First Day redogör för en produktion där dynamik och rotation spelar väsentliga roller. Kritiken mot hi-fi-etablissemanget ligger stundtals i att soundet är för välpolerat, för serverande. I linje med den tekniska utvecklingen i andra sammanhang känns det som att det tänks åt oss i stället för att vi tilldelas verktyg för att skapa något själva.
Vad Mannerfelt förmedlar är något så twistat som ett tillskott till den robotsamhällska vågen och, i lika många avseenden, en uppmaning till att göra något så gammaldags som att tänka efter. Rakt upp och ner i den egna kroppen: undersöka, pussla, ifrågasätta. Han lägger grunden till något som lyssnaren med tiden får göra vad hen vill med: en ritning snarare än en färdig produkt. Det låter kanske lite reducerande att konstatera ”det fina” med en hel genre, men den svenska producenten sätter någonstans fingret på det fina med techno: baskonstruktionen fås av artisten, resten får vi göra själva.