Med titeln No Shape sätter Perfume Genius fingret på vad som är viktigt med sitt nya album. Å ena sidan handlar det om att slå sig loss från sin kropps gränser och inta en lösare skepnad – själen, om man vill kalla det så. Å andra sidan handlar det om att låta sin kropp smälta ihop med en annan och leva i symbios med den man älskar. För Mike Hadreas, personen bakom aliaset Perfume Genius, är det här någonting nytt. Han har sjungit om kärlek förr, men aldrig med en sådan övertygelse om att den är här för att stanna.
Vid varje album som han släpper bygger Perfume Genius på ett nytt lager till sin musik. De avskalade pianostrukturer som är själva skelettet i hans låtar, är numera så inklädda att de ofta knappt går att höra. No Shape tar upp den experimentlusta som genomsyrade Too Bright för tre år sedan och vrider den till någonting nytt. Där han förr var rått morbid och galen är han numera graciöst arrangerad, men fortfarande ändå galen. Stråkar och studiotricks är bara en tavelram för den otämjda artist som Perfume Genius är i sina rena form. Tavelramen fungerar precis likadant som kulissen han kliver in i på albumomslaget. Den är gränsen till en plats där han känner sig onåbar och lycklig, och han springer fram och tillbaka över sagda gräns och framstår som förvirrad på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i.
Hadreas kropp har alltid stått som symbol för hans egen ångest och för omvärldens oförståelse. På pressbilderna till debutalbumet Learning satt han blåslagen i en soffa och visade oss hur hatet mot homosexuella kan ta sig uttryck. Med senaste Too Bright var han nedtyngd på ett liknande sätt – albumet kretsade kring kroppar i förruttnelse, och Hadreas lät stinkande kött och fulhet illustrera sin ångest och flyktvilja. Det är som att han alltid känt sig fastkedjad i sin fysiska varelse, men på No Shape lyckas han för första gången bryta sig loss från den. “Burn off every trace / I wanna hover with no shape” sjunger han på albumets mittpunkt Wreath, som ett grubblande över hur det ska gå till. Då har han redan långt tidigare gett oss nyckeln.
Redan på skivans andra spår är Perfume Genius kärare och därför starkare än någonsin förr. Slip Away är en känslomässig urladdning, där kaotiska rytmer och polerade gitarrer flyger fram och tillbaka över varandra. Med låten riktar han sig till sin pojkvän och till omvärlden samtidigt – genom att kanalisera sin kärlek samlar han kraft till att knuffa bort alla som säger att den är fel. “Love, they’ll never break the shape we take” mässar han och visar oss vägen till den utomkroppslighet som han längtat efter. Den finns i banden till en annan människa.
Just Like Love och Go Ahead liknar Slip Away på det sättet, genom att låta en mjuk trygghet ge styrka åt ett långfinger mot ens demoner. Resten av skivan tar en del andra riktningar. Otherside behandlar gudomlighet, medan Choir skickar oss raka vägen ner i helvetiska våndor. Valley är ett stilla motande av lusten att riva allt sönder och samman – Die 4 You och Run Me Through handlar om en sexuell lust att själv bli riven sönder och samman. Varje pil träffar inte mitt i prick, men mellan alla tankar, viljor och känslor så handlar albumet om att finna den gyllene medelvägen, den där du kan gå på två stadiga ben och ta dig ut ur tavelramen eller in i den eller vart du än vill gå.
Genom åren har mycket förändrats för Perfume Genius – såväl känslospektrat som soundet har blivit bredare. Men när No Shape avslutas är det på en plats där vi känner igen honom: sittandes stilla framför pianot. Alan är albumets enda stund där han är lika avklädd som förr i tiden, där ögonen glänser av förundran och sången ekar ut i den luftiga ljudbilden. Med sina ord gör Hadreas det dock tydligt vad som inte är detsamma. Ifall hans lyckligare tillstånd har gått någon förbi säger han det rakt ut: “Did you notice? / We sleep through the night / Did you notice, babe? / Everything is alright.” I den livslånga kampen mot stirrande ögon, dömande ord och hatfulla slag och sparkar har han någonstans på vägen funnit ro med sin pojkvän Alan. Självhatets skepnad har luckrats upp. Albumet avslutas med två korta ord som sammanfattar hur den saken känns: “How weeeiiiiird.”