Perfume Genius
Stockholm, 15/11 – 2017

Strunt samma att basen ibland överröstade allt annat, strunt samma att en i publiken gick upp på scen, tände en joint och gjorde bandet väldigt obekväma när hen först vägrade att stiga av, strunt samma att alla inte alltid var helt samspelta – Perfume Genius är en stjärna, sådana här petitesser angår inte honom. Uppe på scen är han i full kontroll, den skörhet som ibland präglar delar av hans framförallt tidigare album är fullkomligt bortblåst, och vare sig han sitter bakom pianot eller står längst fram på scen med kroppen svingande åt alla håll utstrålar han lika mycket självsäkerhet som passion för den musik han har skapat.

Mike Hadreas, som artisten egentligen heter, berättade för oss i vår intervju med honom att musiken blivit ett sätt för honom att transcendera sin egen kropp. I ljuset av detta kan konserten på Kägelbanan i går kväll ses som en pågående befrielse, ett konstant försök att bryta sig loss både kropp och själ. Hadreas är i konstant rörelse – under Otherside rör han sig i slow-motion när det instrumentala exploderar runt omkring honom, i både Grid och My Body förvandlas han till en besatt demon som vrålar och skriker medan in ear-utrustningen slits från hans kropp, och i Die 4 You förkroppsligar han den sexiga atmosfären som redan präglar låten. Bandets insatser i all ära, men från första sekund är det klart och tydligt att denna kväll handlar om Hadreas.

Under kvällen bjuds vi på låtar som sträcker sig över hela hans karriär, ända bak till 2010 års debut Learning. Låtarna från detta album spelar han lika tystlåtet och intimt som på skivan, och i kontrast till hans spår från årets No Shape och 2014 års Too Bright blir det slående hur han utvecklats som både låtskrivare och artist. Samtidigt blir det tydligt att kärnan i hans artisteri alltid varit detsamma – möjligheten att fullkomligt blotta sitt inre för sina lyssnare. Trots den energidipp som kommer med spår som Mr. Peterson och All Waters lyckas han ändå utstråla en gripande intensitet och ärlighet som är starkare och större än vad något instrument någonsin kommer kunna vara.

Som sagt är ljudet under kvällen inte det bästa och även om Hadreas och bandet inte tycks störas av det resulterar det i att stunder som egentligen ska vara storslagna och överväldigande i stället blir en massa av bas varifrån inget annat ljud ibland kan uttydas. Även i andra mer jämnt dynamiska låtar hamnar ändå basen i förgrunden och tar fokus bort från resten av instrumenten men framförallt Hadreas själv. Hur mycket han än vrålar och rör på sig, hur bra hans falsett ens är och hur närvarande han lyckas vara, blir den obalanserade ljudbilden ett moln som Hadreas omöjligen alltid kan penetrera. Men det är fåtal stunder i jämförelse med det skinande ljus som han annars är. Det är en fröjd, en befrielse och lättnad att bevittna Hadreas på den plats som allt mer blivit hans näste.