Till skillnad från en stor mängd musikbloggar så var jag inte stormförtjust när singeln Queen, från Perfume Genius senaste platta, släpptes. Det kanske var ”det låter inte som det ska låta”- syndromet som hjärnspökade. Det lät stökigare än Perfume Genius tidigare musik och förväntningarna parkerade sig vid något ljummet. Nu när Mike Hadreas tredje platta Too Bright släpptes förra veckan så blev det dags för omvärdering. När Queen flyttades in i en kontext föll den bättre på plats. Singeln ensam kan inte representera ett album som Too Bright. Ett album som är mycket högre i tak och betydligt mer utelämnande än Perfume Genius tidigare två släpp och får lovorden skalla i albumformatets hejarklack.
Mike Hadreas senaste kärleksbarn är mer experimentellt och konfrontativt vårdat än tidigare. Det lämnas utrymme för mer abstrakta ljudkulisser som gnissel och skrapande. Musiken är inte lika konflikträdd och lyriken poetiskt passivt aggressiv. Distad bas och svulstig synth är fonden när han sjunger om homofobi i Queen. Ämnen som könsstereotyper och normförväntan avhandlas i My Body där han sjunger ”I wear my body like a rotted peach / You can have it if you handle the stink”.
Den mest markanta skillnaden från första albumet Learning (2010) är att det rent musikaliskt och textmässigt inte är lika omvårdande. Albumets gör sitt avstamp i känslan av att vara nedslagen för att sedan finna orken att resa sig på nytt. John Parish, PJ Harveys samarbetspolare, får vara med partivis och lirar trummor på några låtar. Stundom känns det som att albumet imploderar inom sin egna ljudram på det bästa av sätt. Lite som att det i teorin är kraftfullt som pumpande interstellära trumslag men landar i något skörare, mer sentimentalt välbalanserat och psykotiskt. Något som får upplevas i Grid när skrik får ljuda, basen är blytung och slagverken metalliska.
Vad som gör att dessa 33 minuter inte får full pott är att, även fast det är enhetligt, har så grova kontraster. Andra halvan känns som en långsam färd där den glider iväg från den första. Något som, paradoxalt nog, gör det levande men också hyfsat mättande.
Too Bright är ett spännande album. Det är befriande att som ett annat offer för ett rabiat playlistsamhälle, där allt begränsas av fyra olika omslag i en kvadrat på Spotify, kunna bli påmind om hur viktigt och fint album som format är. Det är en konstnärlig sammanslutning. Det är skönt bli motbevisad att Queen ändå gjorde sig viktig.