Pet Shop Boys
Cirkus, 29/6-2013

Likt Depeche Mode och Queens of the Stone Age var Pet Shop Boys ursprungligen bokade till årets inställda upplaga av Borlängefestivalen Peace & Love. Att alla tre banden snabbt som tusan blivit ombokade till Stockholm under samma vecka är inget mindre än sensationellt. Tre världsartister av denna kaliber inom loppet av ett par dagar, varav två dessutom spelar på en sådan liten scen som Cirkus, kan bara beskrivas som fantastiskt, ett ord som även beskriver det herrarna i Pet Shop Boys bjöd på i lördags.

Pet Shop Boys är ute på turné för sitt tolfte studioalbum Electric som släpps den 15 juli. Efter den något ljumna skivan Elysium känns det man hört ifrån Electric nytt, fräscht och väldigt lovande. Den första singeln från Electric, Axis, inleder också konserten. Ännu syns varken Neil eller Chris, istället täcks hela scenen av en duk där projektioner, som känns igen från Electric-promon, spelas upp. Axis funkar helt okej som öppningslåt, den får igång publiken och sätter stämningen. Dock är ljudet inte riktigt som det ska, det blir bitvis lite väl mullrigt och grötigt vilket leder till att Neil Tennants sång inte kommer till sin rätt. Ett par minuter in i Axis kan de traditionella konerna äntligen skymtas bakom skynket, och duon intar sina positioner.

Spelningen fortsätter med en mash-up av bandets andra singel One More Chance från 1984 och den betydligt yngre A Face Like That. Redan här är det mycket bra, men det är först när skynket försvinner och Opportunities (Let’s Make Lots of Money) börjar spelas som tredje låt Pet Shop Boys tar spelningen från mycket bra till helt fantastisk. Här har också de tidigare nämnda ljudproblemen korrigerats och nu låter det riktigt, riktigt bra. Ett antal kostymbyten senare är det dags för en av konsertens absoluta höjdpunkter. I slutet av I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing smyger sig den bekanta pumpande basen från gruppens kanske absolut bästa låt in. I ren extas och lycka både skriker och gråter jag när jag inser att detta bara kan betyda en sak, Suburbia. Efter mitt tonårsliknande utspel kan jag åter börja fokusera och inser här att Neil Tennant fortfarande har en helt sagolik röst. Till skillnad från många andra artister som både låter sämre live än på skiva och dessutom inte alls sjunger likadant nu som de gjorde för 20-30 år sedan visar Tennant här att ålder inte behöver försämra saker. I ett blindtest vet jag inte om jag skulle kunna skilja på Tennants röst denna kväll på Cirkus och inspelningarna från debuten Please.

Efter en välplanerad setlist där gamla hits blandas med nyare spår där vi bland annat får höra en cover på Bruce Springsteens Last To Die från kommande skivan är det dags för den obligatoriska, avslutande hitkavalkaden. It’s a Sin, Domino Dancing, Go West och Always on My Mind rivs av i en rasande fart – inte utan att det känns som lite påtvingat publikfrieri. Neil Tennant och Chris Lowe lämnar scenen till ett hejdlöst jublande och det tar inte många minuter innan de står där igen och framför den odödliga förstasingeln West End Girls följt av den dansanta Vocal från kommande Electric. När jag lite senare står på Djurgårdsfärjan på väg ifrån Cirkus och begrundar Stockholm från vattnet inser jag plötsligt att jag står och fånler. Med Suburbia fortfarande ringande i öronen är jag just nu ofantligt lycklig.