Pet Shop Boys
Way Out West, 14/8 – 2015

Tittar man överst på Way Out Wests festivalaffisch skulle man kunna tro att året är 1996. Pet Shop Boys, Beck, Patti Smith och Emmylou Harris för att nämna några, är artister som redan haft sina glansdagar. Men lika mycket som festivaler är till för att slussa in ny musik och ringa in samtiden blir det också ett sätt att tacka av gamla hjältar. Eller åtminstone åtnjuta en nostalgitrip i tron att man var med när det begav sig. Vissa lyckas bättre än andra, och bara det faktum att popgenierna Neil Tennant och  Chris Lowe aldrig lämnat 80-talet under sina 34 år som Pet Shop Boys är beundransvärt, och skapar en enorm tilltro. Det finns allt för många olyckliga exempel där dinosaurier försöker springa ifatt samtiden (läs Fatboy Slims EDM-helvetesvägval).

2012 gjorde Pet Shop Boys dock ett försök att göra något ”nytt” – albumet Elysium är melankolisk hotellobby-musik (oerhört lågmält om man jämför med resterande diskografi, dock i 80-tals tappning). Relativt långt från den färgsprakande verklighet som är Pet Shop Boys. Inte helt oväntat fick albumet ett ljummet mottagande, till och med huvudpersonerna Neil Tennant och Chris Lowe har bett om ursäkt. Det bästa beviset är förmodligen uppföljande albumet Electric där singlar som Axis och Flourescent är fastmejade i 80-talet som ett Kraftwerk i 110 km/h på autobahn. Och det är i den ändan som syntmattorna kickar igång en tidsresa till 80-talet på årets Way Out West. Ljudbilderna fullkomligen smattrar och stämningen är oväntat upphaussad, lite som när Kraftwerk intog festivalen för ett par år sedan.

Det är inte bara musiken som är förankrad i 80-talet. Allt som oftast Boy-klädda Tennant och Lowe bär kläder som hade knockat vartenda bidrag i Melodifestivalen. Det är enormt, extra allt och bisarrt. Men förenas snyggt nog med de estetiska arrangemangen som pryder scenen och suger in oss i vad som på sätt och vis illustrerar Londons tunnelbana. Att spara på krutet finns nämligen inte inom ramarna för Pet Shop Boys – istället vräker de på med allt från lasrar till konfetti, precis vad en avslutande kvällsspelning bör ha.

Pet Shop Boys sitter på en hel räcka låtskatter, men sparar det mesta till slutet. Inledningsvis är man så tagen av den spektakulära scenshowen att de stadiga beatsen och syntslingorna nästan bara flyger förbi. Men för ett band så förankrat med allsångshymner räcker inte bara utsökta melodier när klockan närmar sig halv tolv. Det är först i West End Girls som pulsen höjs lite. Och från denna tidpunkt skruvar man upp både tempot och festen, vilket också märks på publiken som fått vänta onödigt länge på att visa sin kärlek. Inte helt oväntat är publikens armrörelser i de två odödliga klassikerna Always On My Mind och Go West förmodligen det bästa sättet att konservera 80-talet på. Och ett utmärkt sätt att starta/avsluta festkvällen med.