Jag minns när jag tittade på ZTV år 2006 och såg en lustig video med ett band med det något banala namnet Peter Bjorn and John där en man och en kvinna visslade. Sex år senare är låtens status upphöjd till ett indie-anthem. Eller, ja, om man googlar på ”that hipster song with the whistling” så är Young Folks första träffen. Om man ska vara riktigt snäv är det en one-hit wonder. Men faktum är att Peter Bjorn and John fortfarande är en av Sveriges mest intressanta band, sex år efter den där uttjatade hitlåten. Inte minst är Peter Morén ständigt inblandad i olika äventyr – senast som medlem i det gigantiska svenska indiekollektivet Ingrid. Men även som soloartist – I spåren av tåren, hans första album på svenska, släpptes 2010 och blev relativt välmottaget av den svårflörtade svenska kritikerkåren. När nu uppföljaren släpps är förväntningarna monumentala – inte minst efter den lysande första singeln Odyssén.
Pyramiden är ett popalbum som handlar om kärlek, livet och politik. Politikdelen är synnerligen intressant – inte minst på grund av den kroniska bristen på just politik i Sverige. När högern och vänstern har flutit samman till en smörja och svensk politik står och stampar är det uppfriskande att höra någon sjunga från hjärtat om politik. ”Känns det bra nu då?” sjunger Morén på Opportunistens klagan angående kapitalismen och elitismen. Kombinerat med Moréns engagerande röst blir det solklart skivans bästa spår. Och visst kan Morén göra magnifika poplåtar med simpla budskap. Odyssén är med dess självreflektion bland de bästa svenska poplåtarna i år. Men den står i kontrast till många låtar som har svårt att sticka ut eller differentiera sig mot resten av albumet. Dessa låtar skulle kunna beskrivas som för simpla.
Det är ett album som spretar åt många håll och aldrig blir speciellt tråkigt. Pyramiden är en trivsam lyssning, men den saknar stundtals det lilla extra som kan lyfta den till helt andra höjder.