Låt oss först konstatera att Ensam inte stark, trots att den är en frustrerande att lyssna på från början till slut, inte är en dålig skiva. Med det sagt så behöver en rad problem tas itu med innan vi kan tala om albumets uppsida.
Det finns absolut utrymme för en svensk popstjärna i stil med Petra Marklund. Hon har på sätt och vis redan tagit den, genom sin berömmelse tack vare Allsång på Skansen och Mikrofonkåt. Potentialen att leverera en popskiva i samma riktning som Carly Rae Jepsen eller Taylor Swift finns där. Hon har drivet, rösten, populariteten och kanske till och med talangen. Marklund väljer dock att inte fylla den rollen. Hon väljer istället att samarbeta med Jocke Berg.
Visserligen är ju Kent ett av Sveriges bästa popband, men Bergs svarta sorgeskrud känns ofta otroligt påklistrad, och då försvinner Marklunds swag likt en matta som dras bort under hennes fötter. Låten Du är helt enkelt en usel Kent-cover. Marklund levererar sången med en autencitet som påminner om After Dark, och med den trötta elektroniska produktionen som bubblar på i bakgrunden blir det nästan obehagligt likt sagda förlaga. Som om ett plojigt schlagerband släppt sin ”mörka” skiva, ja, som när Martin Stenmarck lanserade sin Kent-inspirerade ”nya stil” för att komma till kritan. Det är inte vackert.
Situationen blir inte bättre av att textraderna Berg skänkt henne verkar vara skrivna i sömnen, i bästa fall hämtade från papperskorgen som stod framme under Tigerdrottningen-inspelningarna. Således bör Berg hållas skyldig för albumets stilistiska tillkortakommanden i samma grad som Petra eller vem som helst av alla inblandade.
Men det vore som sagt orättvist att förneka att Ensam inte stark har sina förtjänster. När Jocke Berg-ismena lugnar ner sig en aning och något som möjligtvis är Petra Marklunds alldeles egna konstnärliga uttryck tillåts komma fram så är resultaten riktigt fina. Alla känner apan har en snygg refräng med en bra hook. Täcket är rik på atmosfär och Kidz, som gästas av Linnea Henriksson, svänger rätt fint trots de stundtals risiga textraderna (något om att bli en isglass?). Det är låtar som tillfälligt slår sönder mina reservationer mot skivan.
Framför allt så är det Slowmotion som stjäl showen. Men en syntpopig ljudbild bygger Marklund långsamt upp en laddning som blommar ut i en himmelskt snygg refräng. Rösten gnistrar på ett sätt som gör det svårt att föreställa sig att samma sångerska bara minuter tidigare förorsakade mig svår sekundärskam.
Men albumet crashar ändå ner i möget lite för många gånger och präglas i allt för hög grad av någon slags odräglig pretentiös stämning för att det ska vara förlåtligt. Samtidigt levererar Marklund som sagt några av sina bästa låtar hittills i karriären. Ensam inte stark är verkligen ingen fullträff, men ändå långt bättre än att den förtjänar sågas längst fotknölarna. Jag lyssnar trots allt mycket hellre på Petra Marklund än på September, och vissa av spåren här förtjänar att bäras vidare in i vintermörkret.