Margaret Chardiet, kvinnan bakom projektet Pharmakon, har aldrig ryggat tillbaka för det morbida. På omslaget till hennes genombrottsskiva Abandon syntes hennes underkropp täckt av likmaskar. Här, på uppföljaren, syns istället hennes torso under ett berg av diverse inre organ. Bakgrunden är när hon förra hösten lades in för operation efter att en cysta bildats i magen och vuxit sig så stor att den stängt ner ett av hennes organ. Hon kunde ha dött. Istället blev hon sängliggande i tre veckor och det är de psykiska – och högst fysiska – upplevelser från den tiden som hon omvandlat till inspiration för Bestial Burden.
Skivan inleds med ett frustande, eller häftigt utandande, som tilltar i styrka och blandas med fler och fler utandningar ända tills paniken är ett faktum. Chardiet har själv beskrivit låten som en skrämmande insikt om att vara fast. Fast inuti ett litet, litet rum i sin hjärna där ens psyke och hela person kommer befinna sig ända tills du dör. Det är den åtskillnaden mellan kropp och psyke hon återkommer till genom skivans gång, om hur vi alla i slutändan är undersåtar till våra kroppar.
I filmregissören Steve McQueens filmografi finns ett genomgående tema om kroppen som fängelse. Medan kroppens tillkortakommanden där ofta beror på externa faktorer som en politisk statsmakt som vill bura in dig, eller slavägare som vill profitera på din kropp så är Chardiets budskap nästan ännu mer dystopiskt. Vår egen kropp kan svika oss när som helst och inte ens vi själva har någon kontroll över detta. Med titlar som Body Betrays Itself, Primitive Struggle och Autoimmune blir det syftet klarare. På Primitive Struggle (skivans andra spår som utforskar kroppsligt lidande på ett lite mer… bokstavligt sätt) tonsätts hulkningar och blodfyllda hostningar (du hör skillnaden – tro mig) med Chardiets kompromisslöst malande industriella noise som, efter att du lyssnat tillräckligt länge, blir som gnisslande tänder för öronen.
På förra skivan höll sig Margarets stämband relativt tysta. De användes sparsmakat men till stor effekt. Här är det nästan huvudingrediensen, när gutturala läten och vansinnigt öppenhjärtade skrik tar över ljudbilden. ”And I look up at my reflection / it sees itself only in the shadows”, sjunger hon flickartat, innan skönsången utan förvarning utmynnar i ett avgrundslöst vrål. ”It can not recognize its darkness.” Bestial Burden är ingen enkel skiva. Men det är en belönande sådan.