Pharrell Williams, frihet och festivalkultur

Pharrell Williams har medverkat på så många monsterhits att hans spelning på polska Open’er Festival inte kan bli annat än en oavbruten dansfest. Get Lucky, Lose Yourself to Dance, Happy, Drop It Like It’s Hot – listan är milslång, och visst dansar vi, delvis påhejade av dansgruppen the BAES som utgör ett välkommet tillskott till Williams ganska reserverade scenspråk. Alla på scen, både dansare och musiker, är rasifierade, vilket ger efterlängtad mångfald till en annars väldigt vit festival. Williams pratar om ”all the crazy stuff going on in the world right now” och påpekar att vi verkar ha glömt hur man har roligt, så det är vad vi ska ha ikväll: roligt. Därtill hålls under avslutande Freedom ett brandtal om frihet med imponerande pondus och tyngd, utöver vad som kommer lite på köpet för att det framförs av en svart amerikan. ”No one is ever going to take our freedom away again!” ropar Williams ut i det duggregn som övergår i publikhav. Sedan: ”Stand up for justice!”

Under helgens svenska festivaler, Bråvalla och Putte i Parken, har fem våldtäkter (varav en ska ha skett under Zara Larssons Bråvallakonsert) och ett stort antal fall av sexuella ofredanden anmälts. Polisen delar ut armband, föräldrar varnar sina döttrar, sociala medier kokar. Tidigare i år har det rapporterats om flertalet liknande händelser i samband med konserter och musikfestivaler, både i Sverige och utomlands. Debatten är månghövdad och föga förvånande delvis fokuserad på festivalernas säkerhetsarbete – var ligger ansvaret, vem ska ställas till svars, vad kan arrangörerna göra? Här är ett förslag: boka inte Pharrell Williams.

Det bör kanske formuleras om. Boka gärna Pharrell Williams. Boka Pharrell Williams, men boka inte någon som tar upp kvinnor från publiken på scen, låter dem dansa lycksaligt bredvid sin idol och samtidigt visar inzoomade bilder på deras rumpor på storbildsskärmar som inte syns från scenen. Boka inte någon som följer upp sådan objektifiering med att spela Blurred Lines, superhiten som år 2013 anklagades för att anspela på och mana till våldtäkt, med textrader som ”I’ll give you something big enough to tear your ass in two” och ”I hate these blurred lines / I know you want it / You’re a good girl”. Boka inte någon som får tiotusentals människor att sjunga med i just de raderna.

I grund och botten handlar det dock inte om Pharrell Williams och hans Blurred Lines. Det handlar om en hel bransch. Det handlar om Bråvalla, om Putte i Parken, om We Are Sthlm, om så gott som varje festival där en våldtäkt eller ett ofredande tillåts ske. Det handlar om sexistiska texter, musikvideos och liveframträdanden. Det handlar om en jargong som inom musikbranschen kanske inte är universell, men som ändå sipprar ner från scenkanten och in mellan festivalbesökarna. ”Det finns inga enkla lösningar. Varken starkare belysning, kameraövervakning eller mer personal hade haft betydelse i de här fallen”, säger Bråvallas säkerhetsansvarige Ulf Bowein till Dagens Nyheter om helgens övergrepp. Kanske har han rätt. Kanske finns det inga enkla lösningar, varken i Sverige eller utomlands, men det enklaste av enkla måste ändå vara att se till så att den musik som framförs inte förvärrar en redan otrygg stämning.

Pharrell Williams river av hit efter hit under den polska natthimlen. Vi dansar, åtminstone de av oss som inte har blivit så illa till mods efter Blurred Lines att de valt att gå därifrån. Vi klappar i takt till Happy, om än med en klump i magen, sjunger med i Get Lucky, det är ju Daft Punk, visst får man sjunga med till Daft Punk? Pharrell Williams antirasism inspirerar och vi uppskattar vad han försöker göra, fristaden han försöker ge oss, men bakom allt det där pulserar en nästintill filosofisk undran: rättfärdigar progressivitet på en front bakåtsträvande på en annan? Är det okej att förespråka sexism om man samtidigt fördömer rasism, som ju är minst lika förkastligt?

Förhoppningsvis utsattes ingen för sexuella övergrepp under eller efter Pharrell Williams konsert. Förhoppningsvis var den inte lika provocerande som Zara Larssons Bråvallaspelning häromdagen. Förhoppningsvis är ett feministiskt framträdande mer troligt att trigga någon att våldta än Williams ord om killar som vet att tjejer vill.

Efter att Williams sista ”Freedom!” har ebbat ut och publiken skingrats för att festa vidare i natten går vi och köper öl. Den smakar dävet.