Phoenix
Coachella 20/4-2013

När Coachella presenterade hela sin line up fick vi för en gångs skull inte upp vår senaste måltid genom struphuvudet i ren chock. En massiv kritik riktades mot festivalens dragplåster. Och ja, det är förmodligen den sämsta samlingen av just huvudakter som festivalen presenterat på väldigt lång tid. Det finns inte mycket liv i varken Blur eller The Stone Roses när vi skriver 2013. De sistnämnda känns nästan ännu mer döda än innan de återvände från graven 2012. Att de sålde 228 000 biljetter på rekordtid till spelningarna på Heaton Park är en sak, men utanför de brittiska festivalerna har de mer eller mindre ”floppat”, åtminstone om vi ska räkna biljettsiffror. Men man kan ju även välja att kalla amerikaner dumma som dissar The Stone Roses om man så vill, det har varit befogat förr. I det här fallet känns det dock helt rätt.

Phoenix nåddes också av kritik men inte någon dödsstämpel likt band som Blur och The Stone Roses. Istället var det frågan om bandet kunde agera huvudakt på en festival som Coachella på egen hand. Och det var i den här vevan som många mindes när Daft Punk gästade de franska indierockarna i Madison Square Garden för några år sedan. Särskilt passande då Daft Punk sedan en tid meddelat sin återkomst och bekräftat att ett av decenniets mest efterlängtade album släpps i maj. Somliga såg det här som en självklarhet trots att Daft Punk dementerat att så skulle vara fallet.

Väl på plats i mörkret med de lysande palmerna och bergen som bakgrund känns fransoserna ostoppbara. Redan i inledande Entertainment. Det är så cleant, fräscht och modernt – omgivningen och bandets stilistiska profil faller mer än väl i hop och de tydliga flörterna med den franska flaggan blir mer än påtagliga när skärmarna skiftar i blått, vitt och rött. Rent musikaliskt rider de på samma våg som gjorde att bandet fick rulla i amerikanska bilreklamer och nästan blev folkliga på riktigt. Det Phoenix som Europa och för den delen Sverige lärt känna går inte att jämföra med det Phoenix som USA fått översköljas med. Sedan bandets förra platta, snuskigt vassa Wolfgang Amadeus Phoenix, i mitt tycke en av 00-talets allra bästa plattor alla kategorier, har 1901 förknippats mer med bilar och nästan bannlysts från radio på grund av hur flitigt den roterat i etern. Och då ska vi påminna om att skivan släpptes 2009. Det har alltså tagit hela fyra år för dessa välklädda herrar att spotta ur sig en uppföljare som i mångt och mycket är en fortsättning på bandets välpolerade popsinglar. Fyllda med energi, känslor och sommarflörtiga melodier blir Coachella en mix mellan Bankrupt! och Wolfgang Amadeus Phoenix.

Phoenix bevisar för andra helgen i rad att de kan toppa affischer för festivaler som Coachella. Ett pärlband av hits rivs av där inledande Entertainment följs upp av majestätiska Lasso för att några minuter sedan slungas in i drömska och melankoliska Trying To Be Cool.  Även om Liztomania späder på extasen är det förmodligen 1901, låten som rullat in de stora miljonerna, som återigen får agera kvällens paradnummer. Få låtar känns lika fräscha 173 lyssningar senare.

Med vetskapen om att R. Kelly gästade fransoserna helgen innan blir det en bitter eftersmak när 1901 aldrig möter Ignition och I’m A Flirt aldrig får beblandas med Chloroform. Kanske är det naivt, för visst Phoenix klarar sig på egen hand, men man känner sig ändå som en ”sloppy second” när ljusen tänds, musiken tystnat och verkligheten kommit i fatt en.