Phosphorescent
Way Out West, 10/8-2013

Jag antar att Phosphorescent fick sin speltid 13:45 för att man skulle gå upp bakfull, lägga sig i gräset och njuta av hans drömska musik. Det är en helt okej tanke. Men verkligheten blev spöregn och mörka moln. Det är svårt att planera en festival efter väder.

Men Phosphorescent fungerar precis lika bra i piskande regn som i sol. Under Song For Zula öppnar sig himlen. Under några sekunder hörs ljudet av prasslande regnjackor som ska börja fylla sin funktion mer än musiken. Men det finns något vackert i att folk trotsar regnet och samlas framför musik – det är förvånansvärt många, också. Phosphorescent bjuder på en stabil spelning med intressanta tolkningar på framför allt senaste plattan Muchacho. Det är musikaliskt imponerande, men det kommer inte till sin fulla rätt när det är genomblött och man drömmer om det torra Linnétältet. Det blir bara inte lika trevligt som det hade kunnat vara.

Senare ber Phosphorescent om ursäkt för att de tog med sig det dåliga vädret. Ursäkten är godtagen. Det är bara så jävla trist med dåligt väder. Och Way Out West har fått orättvist mycket av den varan under dessa tre dagar. Tur att Phosphorescent i alla fall kunde värma upp mig lite grann med Ride On / Right On.

Foto: Annika Berglund / Way Out West