När Je Ne Sais Quoi trillade in i min mail för en månad sedan för att recenseras så visste jag ingenting om trion från San Francisco. De tre medlemmarna är Sammy D, Ryan Williams och Mikey Tello. Tillsammans har de spelat länge, men det är först nu deras lekfulla debutskiva släpps. Till att börja med visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om det hela, skivan var nästan jobbigt spridd ut över olika genrer. Nyligen sa bandet i en intervju med sajten Blisspop att det finns nog minst en låt för alla på skivan och det är precis så det är.
Hela skivan inleds med långsamt sorgligt piano och en man med lustig dialekt som säger:
”When I looked back at my life, I realized how lucky I had been.. singing, dancing and creating music since I was a little boy, but one thing made me sad.. the music I loved so much, was going to be forgotten, if we didn’t tell our story.”
Därefter drar den fantastiska popdängan We All Have Rhythm igång. De tre männen är genier på melodier och låtuppbyggnader. Skivan övergår till andra spåret Devil’s Run, som skulle kunna vara en låt direkt skriven av Bruce Springsteen, med otroligt lökiga textrader som ”I was eighteen years old on a saturday night / with the keys in my hand, with a girl that I like / left my hometown with nothing to lose, a man on the run, chasing everything new”. Det hela är så fjantigt så det blir fantastiskt. Låten avslutas med ett fantastiskt synth-xylofonsolo. Låten därefter är Slim’s Night Out som är precis lika fantastisk som föregående låten men låter som raka motsatsen, när den är baserad på trummor och elbas och helskev sång, även där kommer en helt fantastisk synt som lägger sig över och stämningen blir något helt annat. Nästa låt är skivans bästa spår, Lullaby på hela 8.10 minuter, som får mig att tänka på Quentin Tarantinos gamla film True Romances titelspår You’re So Cool, ibland även Sigur Rós fantastiska låtuppbyggnader och melodier.
Det roligaste med denna skivan är de helt olika sånginsatserna som varierar nästan totalt mellan de olika låtarna. Efter ett tag när det varit ganska elektroniskt baserat så kommer Meet Me In The Dark som är trummor, bas och ett piano som ligger och otroligt svängig och släpig sång. När jag tror jag har börjat greppa detta bandets sound så kommer The Night I Met Luther som jag antar är lite bandets Tom Waits-låt, som handlar om Big Bob som möter Luther vid ”The Pancake House”. Efter denna hit så kommer If I Try som är bandets försök till 90-tals techno och pop. Även andra hälften av skivan så finns det RnB-låten Naive. Skivans låt med flest gästartister är 4 Walls, med de olika artisterna Jaw, Navid Izadi, Aquarius Heaven & Dina Mours som allihopa rappar. Skivan avslutas med souliga LA To The Bay och The Outcast då de alla sjunger i kör.
Det är sällan en skiva fångar min uppmärksamhet genom alla spår, men denna gången har PillowTalk lyckats. Över den senaste månaden då jag har gått och tänkt på vad jag ska skriva om skivan så har den bara vuxit för mig, det är lika roligt att lyssna på varje gång just för den eviga förändringen som sker genom spåren. Med titeln Je Ne Sais Quoi som betyder Jag vet inte vad på franska som är otroligt passande, den större frågan är nog vart PillowTalk går härnäst efter denna enorma blandning. Men det slutgiltiga blir att alla bör lyssna på denna skivan minst en gång.