”Inte värdelöst, men helt meningslöst,” löd svaret när jag frågade en kollega tillika vän om Pink Floyds senaste ”skiva”. Jag skriver ”skiva”, för egentligen är The Endless River bara utdrag ur jam-sessionerna från The Division Bell-tiden som sedan putsats till och satts ihop för att bilda ett enda sömlöst stycke. En flod, om du så vill.
En ganska oinspirerad flod, dessutom. Till en början tycker jag mig kunna höra ambitionen och målsättningarna med skivan. Things Left Unsaid inleder med ett mjukt spoken word-intro bakom ett ambient ljudstycke som för tankarna till Dark Side of the Moons snarlika muttranden. Kanske är det fint att Pink Floyd lyckats skapa något 2014 som överhuvudtaget får Dark Side att dyka upp i tankarna, men det blir istället en smärtsam påminnelse om hur meningslöst det är i jämförelse. Endless River är proppfullt med ljud och artistiska beslut man associerar med Pink Floyd, med skillnaden att de helt saknar udd. När man lyssnat färdigt på skivan är intrycket mest: ”Jaha. Var det här allt?” När man följt en flod så pass länge hoppas man att den ska mynna ut i en större sjö, eller åtminstone en damm. Här ebbar den ut i en pöl med grus.
David Gilmours gitarr, Richard Wrights keyboard (från andra sidan graven) och Nick Masons trummor maler mest bara på. Lite händer, ännu mindre låter intressant. Jag tvivlar på om ens ett inmundigande av Syd Barrettska proportioner droger skulle kunna göra Endless River till en bra skiva.
De mest inbitna fansen hittar säkert mycket att gotta sig i i de ljumma gitarrslingorna, men inte ens de kan väl gilla när Dave Gilmour får feeling i sitt låtskrivande och brassar på med saxofoner och ostiga gitarrsolon? Som på Anisina, ett av få av skivans 18 spår som faktiskt står ut från mängden. Där låter det som Vangelis gamla Chariots of Fire-soundtrack i ren pompösitet, men istället för ett Oscarnominerat drama som bakgrund ser vi en TV-såpa à la Hem till gården.
För så låter det. The Endless River är en skiva fast i 90-talet, av ett band som borde ha stannat i 70-talet. Nu, efter Pink Floyds sista skiva (låt oss åtminstone hoppas), är det inte långt kvar till bandets legacy ska skrivas på riktigt. Jag hoppas att det är Roger Waters och Syd Barretts Pink Floyd man minns, och inte David Gilmours mångåriga gravskändande. Inte för att det varit värdelöst. Bara helt meningslöst.