Det är länge sedan som det genomsnittliga shoegaze-bandet gick från innovativt till konservativt. De mjuka väggarna av gitarroljud tonade efter Loveless 1991 och Souvlaki 1993 över till att bli mindre och mindre uppfinningsrika, men det ska sägas att det finns några gyllene undantag. Ett av de allra starkaste och hoppingivande av dem heter något så krångligt som Pinkshinyultrablast och består av fem unga vuxna från ryska Sankt Petersburg. De slog igenom med förra årets debutalbum Everything Else Matters, som var ett uppsamlande av många års musik och därigenom hade delar som uppenbart var skrivna senare än andra. Holy Forest hette singeln som fick mest uppmärksamhet och var tydligast i Pinkshinyultrablasts nyare sound: en blandning av drömpopens svävande melodier och posthardcoremusikens obevekliga driv. Sångaren Lyubov Soloveva tar ton som om hon vore Elizabeth Fraser och resten av bandet gör sitt bästa för att dränka henne i ett majestätiskt oljud.
På Grandfeathered tar bandet allt som gjorde Holy Forest så bra och bygger en hel skiva utav det. Det är åtta låtar som glittrar som solen gör i en krusad vattenyta, med exploderande bryggor, enorma känslosprång och melodier som klistrar fast sig som tejp. Det är ett band som hittat hem i sitt sound, amplifierat det och dragit ut det så det spänner över varenda millimeter av musiken.
På ett sätt har denna upptempo-shoegaze mycket gemensamt med sentida band som Westkust och Ringo Deathstarr, men där de senare har ett garage-aktigt sätt att närma sig sin musik med tydliga rockstrukturer, flyter Pinkshinyultrablast ut mer i kanterna. Grandfeathered är som en oljemålning, detaljrik men suddig. Själva skivomslaget ser ut som en rosaskimrande parallell till Salvador Dalís klassiska surrealistverk Minnets envishet, fast där Dalís dystra syn på tiden som försvinner när man drömmer sig bort i stället är utbytt mot en lustfylld attityd till att drömma och romantisera.
Precis som mycket annan noisemusik är Grandfeathered centrerad kring en fascination till konceptet sömn. Låtarna heter saker som Kiddy Pool Dreams och I Catch You Napping och försöker som så många andra band i liknande genrer att göra ljud utav den drömska känslan. Men i stället för lugnt och stillsamt är det en furiös tolkning av sömnstadiet: det är drömmar om rusande berg-och-dalbanor och att falla genom molnen med bara gravitationen som motstånd. Lyubov Soloveva tar det sågverk som musiken består av och lutar sig emot det som om det vore en stor fluffig kudde. Hennes avslappnade lek med oljudet får lyssnaren att känna samma sak: alla hårda gitarrer och drivande trummor blir bara till sockervadd.
Vissa låtar, som Mölkky (döpt efter det finska kubbliknande spelet) och den galopperande Glow Vastly, är ostoppbara i hur de rusar fram som på en motorväg där du inte kan bromsa. Andra låtar bryter av med skarpa kontraster, som The Cherry Pit, där en lekfull vers med en takt som påminner om Foals poppiga mathrock plötsligt bryter ut i enorma refränger med virvlande gitarrer. Det är ett snabbt hopp som för många andra skulle upplevas som ihopplockat på måfå, men här känns det snarare sömlöst. Bandet hanterar dessa kontraster genom att skapa effekt, i stället för att virra bort sig i sina breda ambitioner.
En diskussion om genre-etiketter kan ibland kännas lite torr, men här gäller det ändå en så pass stigmatiserad genre som shoegaze. Pinkshinyultrablast innehåller alla dess byggstenar: noise, vaga melodier och drömsk pop, men bryter sig fria från dess barriärer. De hämtar absolut mycket från My Bloody Valentine och Cocteau Twins, men när de tillfrågas om vad som inspirerar dem droppar de också såväl Todd Terjes färgglada stranddisco som Nicki Minaj.
På sätt och vis är de egenligen raka antitesen till shoegaze. I stället för att göra som genrenamnet antyder och stirra ner på sina skor, fäster de blicken rakt upp mot himlen. De bländas av solljuset i stället för att undvika det. På Grandfeathered tar de lyssnaren med sig dit blicken riktas och lyfter upp, upp och iväg.