Pixies
Münchenbryggeriet, 15/11 – 2013

Ett band som Pixies har mycket att bevisa. Den ikoniske basisten Kim Deal har lämnat bandet och de har för några månader sedan börjat släppa ny musik för första gången på över 20 år, musik som blivit starkt ifrågasatt. Hur Deals ersättare, Kim Shattuck, ska kunna ta hennes plats är den stora snackisen inför kvällens konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm, den första i Sverige på fyra år. Publikens ålder spänner från ungdomar med åldern just inne för att bli insläppta, till personer en bra bit över pensionsålder, men medelåldern ligger stabilt på 40. Detta är något förvånansvärt inte ett hinder när det gäller draget framför scenen, de flesta verkar vara exalterade över att få se ett av indierockens mest klassiska band och hoppar för fullt och sätter nävarna i luften.

Pixies verkar inte vara lika exalterade över att få se publiken. Under konsertens två timmar yppas inte ett ord från bandet utöver låttexterna och någon strävan efter publikkontakt går inte att finna. Det enda undantaget är Kim Shattuck, som verkar vara studsande glad över att få spela med Pixies och fyller sin roll förvånansvärt väl. För det mesta blir bandet siluetter mot ljuset och de verkar vara deprimerande frånvarande. De är där, men inte där. Frank Blacks röst låter fantastisk, ljudet är för det mesta perfekt, men ändå blir det inte autentiskt. Det brinner ingen eld i Pixies i kväll. De har lagt ambitionsnivån på att spela sina låtar som vi minns dem, som vi kan dem. Det skapar en allsångsvänlighet, men ansvaret för spelningens storhet verkar de skyffla över på publiken. Att gå för att se ett återförenat band långt efter dess storhetstid kan absolut vara bara för att se dem spela sina låtar rakt av, men borde det inte vara mer än så här?

Detta för tankarna till hologramspelningar. Ni kan historien om att projicera fram avlidna artister eller splittrade band, ni kanske är trötta på debatten kring fenomenet, men låt mig dra fram detta igen. Pixies spelning i kväll kanske inte är så långt ifrån hur en projicerad hologramspelning med The Beatles skulle upplevas. Vi applåderar glatt, vi sjunger gärna med, men applåderna råder snarare för att låtarna var så jävla bra när de skrevs än för att de framförs särskilt spännande här. Vi drömde oss tillbaka, tillsammans med Pixies, till när de var ett av världens bästa band, men återigen: borde det inte vara mer än så här?