Pixies
Way Out West, 10/8 – 2017

I ett avsnitt av How I Met Your Mother försöker den alltid så gulligt nördiga huvudkaraktären Ted Mosby imponera på sina arkitekturelever genom att ge dem ett blandband bestående av några B-sidor med Pixies. Till ingens förvåning går planen hur dåligt som helst och i hans egen totala förvåning kommenterar han: ”None of them had ever heard a Pixies B-side. Actually, none of them had heard the Pixies”. Detta var under 2010 – redan då var det alltså vedertaget att det en gång legendariska Bostonbandet har blivit utdaterade och bortglömda.

Tyvärr har väldigt lite förändrats sju år senare. I förväg gick det nästan att tala för motsatsen när det fanns nästan en dubbel mängd med Pixies-tröjor på festivalområdet än vad det fanns Joy Division-merch eller plagg från valfritt annat band, men det handlar snarare om att bandet inte har lyckats åldras med stil. Gitarristen Joey Santiago envisas med att avverka flera gubbtrick efter varandra, exempelvis när han sätter fast en tänd cigg i gitarrhuvudet för att verka lite småfarlig eller när han av tar sig sin keps och slår den lite hjärtlöst mot strängarna. Längs de småpunkiga galopptrummorna i Vamos försöker Santiago dra av ett noiserocksolo genom att febrilt leka runt med alla spakar och volymrattar på sin gitarr i hopp om att skapa oväsen och coola ljud, men får ett enormt magplask när det mest låter som att gitarren havererar och att Santiago i panik ska försöka fixa problemet. Det kan ha låtit bättre 1988, men i dag känns det mest tanigt och adrenalinfattigt.

För ett band som dessutom ser genuint ointresserade ut av att vara här lyckas Pixies kläcka ur sig en förvånansvärd mängd med låtar. De verkar inte ha någon uppfattning om vad kvantitet före kvalitet innebär när låtar som U-Mass och Nimrod’s Son kläms in i det över 20 låtar långa setet, vilket gärna hade fått avvaras. Så fort det introverta materialet ger vika åt Doolittle-hitsen känns det som att den forna glansen skiner igenom – både under tidlösa favoriter som Debaser och de livfulla Crackity Jones och Tame. Det kanske största problemet för Pixies är att de inte kan styra in i klassikerspåret utan problem, som när Where Is My Mind? får ett slafsigt framförande inlett av ett fruktansvärt eggande och irriterande intro. Med tanke på att det tveklöst är bandets största och mest framförda låt i sin historia är det en helt orimlig kvalitet som de visar upp.

Från att ha varit ett av indievärldens mest inflytelserika band lever Pixies numera på lånad tid. När varken återföreningsskivorna eller spelningarna är särskilt talande är det bara gamla bragder som de har att tacka. Visserligen har Doolittle en cementerad plats i musikhistorien, och fortfarande flera stabila stunder som översätts fint i livetappning, men allt bortom det lever upp till den konsensus om att bandet har passerat sitt bäst före-datum. Det kanske sades som ett skämt i How I Met Your Mother för sju år sedan, men nu börjar det kännas på riktigt.