PJ Harvey
Field Day, 12/6 – 2016

Tidigare i år släppte PJ Harvey lite oväntat ett de mer kontroversiella albumen på senare tid. Fans och kritiker verkar fortfarande lika oense om hur de matter-of-fact-artade observationerna på The Hope Six Demolition Project ska tolkas. Är det journalism i musikform eller fattiga andrahandsobservationer? Ikläder sig Harvey en roll som neutral observatör eller sjunger hon som sig själv? Är det i så fall samhällskritik eller den värsta sortens ”poverty tourism”?

Harvey har själv varit klok nog att inte avslöja albumets underliggande mekanismer, och istället förblivit tyst medan debatterna fortgått. Hennes tystnad har hållit i sig till och med när kritiken mot henne själv varit oerhört giftig: som när ett par politiker från Washington DC kallade henne för musikens motsvarighet till Piers Morgan för att hon på albumets första singel sjunger om, bokstavligen, vilket skithål stadsdelen Ward 7 är.

Samma sak gäller hennes textrader om en kvinna med rötter i Nordamerikas ursprungsbefolkning, som sitter i en rullstol och dricker sprit mitt på ljusa dagen medan platsen hemsöks av utdöda medicinalväxter. Kan en framgångsrik person från en helt annan kultur utan vidare utfärda omdömet att en människas livssituation är ovärdig, baserat på en enda observation? Och om vi inte tycker det, försvarar vi inte då egentligen samma fattigdom och misär som Harvey uppmärksammar? Det finns inget enkelt sätt att förhålla sig till de här låtarna, och frågetecknen fortsätter hänga i luften när PJ Harvey under högtidliga former går, eller snarare paraderar, in på The Quietus-scenen under Field Days andra dag.

Hennes band går på led bakom henne med militära marschtrummor och baskaggar: tio personer står till slut på scenen, inklusive Harveys musikaliska själsfrände John Parish och gamla Bad Seeds-medlemmen Mick Harvey. Det är ingen dålig trio ens på egen hand, och tillsammans med de sju övriga musikerna, alla beväpnade till tänderna med olika saxofoner, tubor, akustiska och elektriska gitarrer, mandoliner, fioler, syntar, en mellotron och två trumset, utgör de ett kraftfullt maskineri som dyker förvånansvärt djupt ner i PJ Harveys låtkatalog.

Spelningen domineras visserligen av hennes två senaste släpp, men ändå: ingen hade väl förväntat sig att få höra den högoktaniga 50 ft Queenie eller basdrivna Working for the Man. Att Harvey på senare år sjungit i ett ljusare register är bevisligen inte en följd av att de äldre röstresurserna ebbat ut: den version av To Bring You My Love som framförs ikväll bräcker på fullaste allvar studioinspelningen. Rösten är raspigare och gitarrerna mer karga och brutala än på skiva. Trots att det regnat hela dagen förvandlas Victoria park för ett ögonblick till en vidsträckt öken av outhärdliga begär och obeskrivlig, hopplös längtan.

Höjdpunkterna är lyckligtvis inte begränsade till de gamla 90-talsguldkornen, utan återfinns i lika hög grad bland det nya materialet. Dollar Dollar har trots sin sparsmakade text en emotionell resonans som gör publikhavet knäpptyst medan Harvey sjunger om klyftan mellan rika bilförare och tiggande barn i en långsam kö i Kosovo: ”All my words get swallowed/in the rear view glass/a face pock-marked and hollow/he’s saying dollar dollar”. Bandet behärskar subtilt spänningsbyggande och perfekt återhållsamhet, instrumenten omger omsorgsfullt Harveys intensiva röst som filmmusik. Du glömmer att det är musik du upplever, du befinner dig helt enkelt inuti den värld som är The Hope Six Demolition Project: vår värld, en plats där det dom sjungs om faktiskt inträffar just nu, på en annan plats.

De apokalyptiska låtarna The Wheel och The Ministry of Defence är förkrossande live, så även The Words That Maketh Murder och The Glorious Land från Let England Shake. Harvey smyger runt på scenen som besatt under Down By The Water, och den hallucinatoriska When Under Ether får precis det eftertryck och allvar den förtjänar när hon står helt still och sjunger med blicken mot skyarna. Harvey är en häxa den ena sekunden, ett helgon nästa.

Det bjuds på ett par extranummer som avslutas med en version av A Perfect Day Elise. Den klaffar inte helt, och känns dessutom som ett märkligt låtval att sätta punkt med. River Anacostia, som är sista låten innan extranumret, skulle varit mer passande som avslutning. I övrigt sitter varje musikstycke precis där det ska, och när sångerskan i den svarta fjäderskruden leder bandet av scenen känns det som att intentionerna bakom The Hope Six Demolition Project trots allt inte behöver förklaras. Problematiskt eller ej så är albumet ett modigt försök att förflytta gränserna för vad musik kan vara och förmedla, och ikväll lyckas det försöket. Det kommer vara väl värt att ta sig till Göteborg för att beskåda Harvey och hennes rockorkester när de besöker Way Out West i augusti.